waking up sunday morning feels fine again, to believe what's lying beside me i close my eyes and count to ten

och han är lagom lång, har brunt fint rockrufsigt hår, läppar som tycker om att fastna på mina och stora händer som alltid verkar söka sig runt min midja, över mitt ryggslut eller på mitt ben.

och vi sitter där i ett öltält och plötsligt går vi ut och tittar på de där som spelar med elgitarrerna och de spelar precis samma låt som förra året när jag stod här med någon annans armar runt mig. han har handen på min höft, när han inte trycker den mot min hand, och han håller takten med foten precis som jag.
vi har känt varandra i femton minuter,
vi kommer inte ihåg varandras namn för vi är båda för dåliga på första möten,
men han håller i min hand när han inte håller om min höft.
och jag vet redan att jag tycker om honom när han ler sådär, precis som en liten pojke, och sänker sina läppar mot mina,
för första gången.

vi sitter i nästa öltält, alla hans vänner har gått förutom en; han som sitter med armen om min väninna.
vi på ena sidan bordet,
de på den andra,
och han kramar om min hand när han inte lägger sin på mitt ryggslut.
han lutar sig närmare och låter läpparna dansa över mina, till takten av lovers are lonely och jag tänker att jag inte är ensam i natt samtidigt som jag stannar upp min tunga,
låter munnen vara öppen, och han bara stannar till, funderar, innan han ler sådär igen och säger med sin hesa röst att jag är så jävla mysig, och orden snurrar in i min hjärna och blandar sig med alkoholen och jag vet redan att jag tycker om honom.
och han håller mina händer i sina när hans inte är runt min midja.

det tar en halv evighet men medan hans vän och min vän till slut är ensamma inne i ett rum tar vi vodkaflaskan som står på byrån och ett paket cigaretter och sätter oss där ute i var sin trädgårdsstol. solen håller på att gå upp och jag känner mig så dekadent och allt är rosaskimrande där vi sitter och tar ömsom en klunk av flaskan, ömsom en kyss, och jag blir djup precis som honom och där vi sitter och pratar om allt det där jävliga och allt det där fina och hur ingenting egentligen spelar någon roll om det inte gör det,
där säger han att han vet precis vad jag menar och att jag är något annat än allt annat och något i mig tror på hans ord för första gången på så länge.
för första gången på så länge tror jag på att han vet precis vad jag menar, på att jag är något annat än allt annat och när han säger att han önskar att vi bodde i samma stad nickar jag och säger samma sak.
och medan kyssarna blir fler än klunkarna ur vodkaflaskan håller han min hand, när hans inte smeker min kind.

och sedan, plötsligt inne i en säng, är jag överallt och han är varm mot min kalla hud och jag minns hur det känns, allt känns, jag känner syret i luften och jag känner hur jag sakta tinar och jag känner allt, allt, allt,
tills vi faller ihop och han ler i mitt öra samtidigt som han pussar mig på kinden.
när jag vaknar efter ett tag har han båda armarna runt mig, skyddar mig mot alla spökena under sängen, och för första gången på så länge fungerar det.
och när han inte har båda armarna hårt virade runt mig håller han mina händer i sina,

och jag hade glömt hur det kändes att tro,
hoppas,
bara finnas till.
hade glömt att jag är,
att jag andas,
hade glömt hur två armar virade runt mig kändes, på riktigt,
men jag minns nu.
så jag ligger där och låter mina andetag följa hans, och ganska snart känner jag att det inte bara är hans hjärta som slår, jag ser ner på mitt bröst och jag känner hur det slår inuti, som om tjälen försvunnit,
och jag behöver inte ens låtsas inatt.

jag vet hans namn,
han vet mitt,
och jag visste att jag tyckte om honom redan när jag såg honom le första gången.

när han får syn på mig kvällen efteråt kan jag inte hindra mungiporna från att åka upp till himlen.
han går emot mig,
och medan han säger hej och kysser mig på munnen håller han mina händer,
hårt.