she's the girl who comes with suggestions, and your answer should have been a question

och ifrån nedervåningen ljuder all you need is love, och jag tänker att han hade fel varje gång han sjöng den, skickade den i ett sms eller bara viskade i örat.

det var midsommar, klockan var halv åtta och jag låg och sov i soffan när mobilen bredvid kudden rycker upp mig ur drömmar om något jag inte minns. jag svarar hest, den frågar mig vart är du? jag hostar till lite och säger att jag somnade, ja, jag ska vakna, vänta jag ringer upp, hej då.
jag kalkulerar på mina chanser att slippa undan midsommar, det finns liksom ingen stämning i luften, bara spöregn och stekos från mitt hår som fortfarande luktar från jobbet. jag slänger mig in i duschen snabbt, tar på mig åsklila liten klänning och låter håret torka. dockhy och rosa läppar, och så skinnjackan och lilla lackväskan, ja, jag är på väg, jag kommer snart.

jag knackar på dörren, A kommer och öppnar direkt och han ler och ger mig en kram och säger att jag är fin. jag ler tillbaka och säger detsamma och ser mig om. går in i köket där alla sitter och äter redan, du är sen! kom igen, vill du ha mat, vi har mer kött på grillen, och jag skakar på huvudet och säger att det är bra trots att dagens matintag har bestått av en tallrik med knäckebröd, skinka och avokado. de är vana och jag hämtar en stol.
A sitter i soffan, jag har ryggen emot, men det gör ingenting för jag vill inte se honom stryka med handen över flickvännens kind.
det är roligt det där, jag ville aldrig gå för långt för att jag visste att jag skulle förstöra allt. jag ville inte gå sådär långt eftersom jag ville ha kvar honom som vän, jag ville inte förlora honom.
och här sitter jag nu, vid hans bord som jag inte sett på ett halvår, med inga minnen av samtal de senaste fyra månaderna, med vetskapen att han inte ens var den som bjöd hit mig,
och jag undrar hur saker hade sett ut om jag hade gått så där långt.
något säger mig att det inte hade varit så annorlunda.

senare i ett hörn där ingen ser ställer han sig nära och rufsar till mig i håret. vi småpratar lite och jag blinkar med ögonen och gör inviter för att det är allt jag kan, för att jag är nervös och för att det är enklare att hålla avståndet ju närmare någon står. sedan låter jag honom gå till henne igen och efter någon timme till frågar vänninan om jag vill gå hem till henne, vi kan titta på dvd-boxar och äta jordgubbar, vi kan smita ifrån allt det här, och jag säger ja direkt för att jag inte vet vad jag har att hämta här längre.

han blir sur när jag säger att jag ska gå, undrar varför? och godtar inte mina svaga bortförklaringar. jag lägger huvudet på sned och blinkar, står nära igen för att mixade signaler är bättre än de som säger att jag inte vill vara kvar, samtidigt som jag undrar vad han har för rätt att bli arg när det är han som inte hör av sig, inte svarar, inte stannar,
när det är han som har lämnat mig bakom sig och inte tvärtom.
jag ville bara ha någon på min sida. jag trodde att jag hade det med honom men hade tydligen fel. jag har fortfarande inte någon på min sida.
han ger mig en kram, och när jag går sitter han i soffan med armen runt henne. jag vinkar med händerna medan han gör detsamma med ögonen.

och där jag sitter senare, ätandes jordgubbar till vänner med en vänninna sovandes bredvid undrar jag om det alltid kommer att vara så här.