och jag undrar om ensamhet kommer av avstånd,
om man är tvungen att någon gång ha haft ett hav emellan den där någon,
och en själv,
för att känna sig ensam.
och jag undrar om känslan någonsin riktigt försvinner.
jag trodde att jag såg honom idag,
samma bruna hår som blåste i ögonen,
och plötsligt,
i ett andetag,
försvann allt jag har haft de senaste två veckorna,
allt utbyttes mot en värk i magen,
en avsaknad av slag i bröstkorgen,
luften
gick
ur,
sedan var han nära,
och det var inte han.
hon sa att han var på den där festen jag borde varit på förra fredagen,
och jag suckade att gud vad skönt att jag aldrig gick dit.
gud så skönt.
och jag menade det.
hon sa att jag inte borde säga så,
inte borde låta det vara så mellan oss,
vi är värda mer.
men hon vet inte att luften går ur mig varje gång jag ser honom,
hon vet inte att det gör så ont,
och jag vill inte träffa honom,
för varje gång jag gör det så påminns jag om hur hans hår blåser i ögonen,
och när hans armar sluter sig runt mig,
kan jag känna hur jag passar i dem,
som pusslets sista bit.
hon vet inte att jag inte vill träffa honom,
för att det gör så ont,
varje gång jag minns hur mycket jag saknar honom.
tisdag, juni 12, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
och åh vad jag tycker om det jag läser, på ett hemskt sätt. känslan känns igen så väl.
Och hur släpper man saknad? Hur behåller man sin luft? Jag tror man måste envisas med att träffas, just för att kanske komma över den värsta tröskeln, men helt bra, det blir det kanske aldrig.
lilla jag - jag tycker om att du tycker om det du läser, kanske inte att det känns igen, men ändå...
å - jag tror du har rätt... det enda botet är att vänja sig. men det går inte med ett helt land emellan sig, det gör bara att det blir värre varje gång vi ses, och att jag vänder tyggen till gör det inte bättre...
jag har just bestämt mig för att inte träffa honom alls. bara tills det inte känns sådär otäckt i magen att det inte är vi och att han är med någon annan. tills det inte känns alls.
sara - mm, jag vet. jag vet att det fungerar för många, att bara låta det dö.
för mig blir det bara att sopa in allt under en mental matta.
det ligger liksom alltid kvar, och smyger upp på mig när jag som minst anar det.
Hej igen. här skrivs det fint som vanligt.. jag har börjat försöka igen men kan inte lova fint.
Ta hand om dig.
jo jag vet. och det kryper alltid upp, det här är bara ännu en metod som jag försöker... what to do?!
Skicka en kommentar