your faith in me brings me to tears, even after all these years, and it pains me so much to tell, that you don't know me that well

och hon nickar och ler och säger en standardfras, och jag nickar till svar och ler och säger en standardfras till.
sedan är vi tysta.
hon är en av mina bästa vänner.
eller kanske bara var en gång.

och hon viskar på telefonen att saker är bättre men inte bra,
och jag säger något klichéartat krystat,
vet inte hur man tröstar.
hon är också en av mina bästa vänner.
eller kanske bara var en gång.

och jag har liksom ingenting kvar att prata om,
vi har gått igenom allt som går att gå igenom, och det som inte går skulle inte gå även om jag skulle vilja hälla ut all tomhet genom öppningen som är min mun,
även om jag skulle få mina ord att flyga,
så tror jag inte att de skulle veta hur man tröstar,
och jag tror att det skulle göra mer ont än att de inte vet,
jo,
jag tror att jag skulle tvingas lämna alla för alltid om de bara såg medlidsamt på mig och sade fan, vad jobbigt.
nej, jag tror inte att jag skulle klara det.
så jag tar inte chansen.
de finns där, i alla fall i teorin.

och jag vet inte,
kanske är jag bara sådan av naturen,
kanske kräver jag bara mitt ombyte var femte år,
kanske har jag varit kvar bland samma personer för länge nu,
kanske är det så att jag helt enkelt är inkapabel att ha en relation som varar.
kanske är jag ämnad till att tröttna.
kanske vill jag helt enkelt inte stanna,
vill kanske känna mig fri och inte stanna någonstans,
aldrig låta någon komma för nära.
kanske vill jag bara vara en av de där fåglarna,
en av de där fiskmåsarna jag alltid följer med blicken.

och hon nickar och ler en gång till och säger ännu en standardfras, och jag nickar till svar och ler tillbaka.
sedan är vi tysta.
hon är en av mina bästa vänner.
eller kanske bara var en gång,

och mitt kaffe blir kallt.