no cigarette can cover up the mess i've made, but it makes me feel less lonely

jag vill inte längre.

and my lungs are empty now

och jag sitter ute på balkongen med datorn i knät, målar tår och fingrar i blodrött, för lukten känns inte lika mycket här ute. solen har väckt staden ur vintersömnen för gott nu, människorna behöver inte längre vika sig dubbelt för att gömma ansiktet från snö och regn, kan gå rakt nu, kan titta in i andras ögon och le, till och med säga något fint.
våren kom i år också.

och jag försöker hitta någon som har råd och lust att gå på shout out louds men det verkar inte gå så bra, så jag nöjer mig med ipoden, tar ett glas vin till och svarar i telefonen. det är någon gammal flamma som ringer, undrar om jag har några planer, och jag måste ligga dubbelvikt för att gömma ansiktet mot gamla minnen som kommer flygande. i huvudet säger jag till flamman att våran eld dog för länge sedan, eller ja, hans i alla fall, jag tror inte att min någonsin fanns om jag ska vara ärlig. det hela filtreras och ut genom munnen kommer bara något om att jag har lovat någon annan mitt sällskap ikväll, tyvärr.
för en gångs skull accepterar han.

klockan är snart åtta och fiskmåsens gestalt blir till en skugga som flyger framför solen som skiner som guld.
våren kom i år också.

well i didn't know that this was such a problem, it's gonna get better when we solve them

och efter en cigarett går vi in i det gigantiska huset. han går först med min hand i sin, tränger sig förbi alla människor som verkar ha fyllt hallen till bristningsgränsen, och väl inne i vardagsrummet med panoramafönster drar jag honom till mig, på dansgolvet. han småler medans hans blick söker sig neråt, mot mig och jag ger honom någon skämtsam sängkammarblick.
efter en drink eller två frågar han om jag vill ta lite luft. jag nickar och vi får hoppa över högar av skor för att komma ut genom dörren, ut på en grusväg som efter någon minut leder oss till en liten havsvik. han sätter sig på en klippa, klappar åt mig att jag ska sätta mig bredvid, ler och säger att jag måste frysa,
så han tar av sig sin kavaj och lägger den om mina axlar, fast den täcker nästan hela mig, och jag kan inte jaga bort känslan av att jag lever i en hollywoodfilm.
till slut kommer jag fram till att det är roligare att leva i en hollywoodfilm än att se på en, så jag lutar huvudet mot honom och suckar nöjt mot solnedgångens guldglittrande spegling i vattnet.
ibland är saker bara som de ska vara.

efter ett tag drar vi oss tillbaka mot huset och människorna, jag försvinner ut med någon gammal vän i några minuter, och när jag kommer tillbaka är han någon annan. han vill inte prata, kastar onda blickar mot några i andra sidan av rummet, och medan jag försöker muntra upp honom genom att dra honom mot dansgolvet drar han undan sin hand och går och sätter sig. jag försöker desperat förstå vad som hände med min perfekta kväll, men han skakar bara på huvudet och vägrar att ändra blicken mot något som skulle kunna likna guldglittrande speglingar i havet, och efter ett tag ger jag upp och går.
till slut får jag reda på att hans vänner har bråkat med någon annans vänner, och medan han ringer en taxi och stressar ut försöker d övertyga mig om att det är okej, att han kommer följa med mig hem till slut, bara vi kan ta taxin härifrån, och jag följer efter, ut till vägen, där taxin redan har kommit, där alla redan sitter utan honom, som står utanför och tittar på mig. någon säger att taxin är full och att chauffören vägrar ta med en till. jag blundar och får honom, taxin, vägen och allt annat att försvinna, kvar är bara jag och något som liknar guldglitter i havet.
när jag slår upp ögonlocken igen står han nära, bönfallande med ögonen, säger att han kan ringa en till taxi, att han kan vänta där med mig.
min gamla vän kommer ut ur huset och ser mot mig, och jag slänger bort honom och allt annat, säger att han lika gärna kan åka, jag stannar ett tag till.
han skakar på huvudet men jag orkar inte bry mig, vänder mig om och säger att vi hörs sen eller liknande, förbannandes honom på insidan,
och som alltid åker han.

klockan är närmare fem, och jag har just stupat i säng när telefonen ringer. han sitter på trappan till sitt hyreshus och gör några misslyckade försök till att charma bort timmarna som har passerat. när han frågar om han får komma över säger jag att jag att jag tror att dörren är låst och att ingen har lust att släppa in honom. han säger att han kan klättra upp för stuprännan om det behövs, han har sett att det finns en bredvid mitt fönster.
jag säger att det nog inte är någon idé.
sedan lägger jag på,
tänker att ibland är det roligare att se på en hollywoodfilm än att vara med i en.

jag tror jag är lite kär i shout out louds

i'm the kind that sees sun and brings an umbrella

och jag vill resa mig upp, ställa mig på mattan och kräla ut ur mitt skinn, lämna det där och gå vidare, sluta vara ett mellanting mellan ensamvarg och bekräftelseapa, stänga de dörrar som varit öppna och låta nya slängas upp i stället, vill lämna alla de där vännerna bakom, fast jag vet att de nya alltid tycker att det är konstigt att de är de enda, vill vara den jag är och fly allting på samma sätt som jag har lärt mig göra, alltid samma sak efter några år, men det funkar inte riktigt längre.

hon säger att hon inte tänker ödsla sitt liv på att oroa sig, att hon är nöjd där hon är, att livet är underbart, åh så underbart, och jag bara sitter ner, undrar hur hon inte kan se allt det där som jag ser, hur hon inte kan märka tiggaren som sitter på knä några hundra meter bort, den där lilla flickan på fem år som tvingas gå runt på kungsgatan och sälja tulpaner med ögon som mina, fast bruna. hur kan hon inte se att världen går långsamt mot sin egen död, att pojkar jag brukade känna slåss för fred i irak nu, alla de där människorna med sår inuti och utanpå, hur kan hon inte se ärren på den där flickans armar, ärren i mitt hjärta?
och ibland önskar jag att jag kunde vara mer som henne, fri från bojorna som allt elände knyter mig fast vid,
bojor som blir lite tyngre för varje dag,
men jag antar att jag aldrig kommer att bli sådan där.

hon ler mot mig, säger någonting om hemligheter,
har jag någon sådan där stor hemlighet som ingen vet?

jag låter en sekund passera innan jag svarar nej.

baby's black balloon makes her fly, i almost fell into that hole in your life

och någonstans på vägen föll jag ner i ett hål,
någonstans på vägen byttes sorgen mot ett ingenting,
för nu lyssnar jag på electronica istället för känslosamt gitarrspel,
bytte ut like you said mot we share our mothers health,
byxorna gick ner en storlek till,
jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

någonstans blev det där med att gråta mig själv till sömns varje natt till att stirra in i mitt vita tak, tårlöst, för någonstans fanns inte tårarna kvar, och alla de där skriken,
det känns som om jag kvävt dem,
men trots att de inte bultar lika frenetiskt i bröstet nu,
så tyngs jag ner av deras lik, liggandes i en hög i min mage.
jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

och kanske är det så här det är,
kanske är bitterhet och tomhet ett måste i ett vuxenliv,
kanske de krävs,
men jag vill inte ha dem,
vill inte ha dem här,
vill kunna skriva om någonting annat,
vill inte bygga fler masoleum av ord för honom,
vill att det ska räcka nu,
räcka.

för alla dessa ord slår mig i ansiktet nu,
skriker att jag borde ha gått vidare,
varför åh varför måste du ge syre åt det gömda,
varför kan du inte bara låta det dö dö dö,
så som det alltid var meningen att det skulle göra,

men om jag ska vara ärlig så är jag rädd,
för jag vet inte vad jag skulle vara utan den där klumpen i magen,
för även om jag ibland tillbringar dagar med att försöka svälta bort den,
så är jag rädd att det skulle eka ännu högre inuti om den försvann.
och jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

nej,
det är inte honom jag håller fast vid,
det är bara det där med någonting,
det ger mig ett tillfälle att hålla mig fast vid någonting,
vadsomhelst.
bara jag har någonting att klamra mig fast vid när allt rasar,
vadsomhelst,
och jag vet inte, det kanske bara var en tillfällighet att det blev just honom.
eller så var det inte det.

och jag vet inte vad jag ska skriva mer,
för varje ord som rinner ur mina fingrar gör det svårare,
varje ord tvingar mig att inse dess tvetydighet,
och det finns ingen verklighet längre,
för jag vet inte om det ens är möjligt att ord kan riva upp sår och samtidigt smeka dem till sömns.

jag vet inte,
och jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.
ett hål,
och det går rakt igenom nu.

den där nittiotalslåten som han alltid brukade spela för mig på mornarna

jag är för trött på mig själv just nu

when everything is lonely i can be my own best friend

och jag sitter i fönstret till hotellrummet med ett glas vodka i min hand,
ibland tittar jag bort mot de andra,
de sover,
men för det mesta tittar jag ut,
för jag tycker om att titta ut genom fönster,
det får mig att glömma vart jag är.

och jag har shoppat och gjort min mage förvirrad genom att äta frukost, middag, lunch i två dagar,
vad är det här egentligen?
druckit lite för många stella och blinkat mot lite för många,
men jag vänder alltid ner blicken när de ler tillbaka nu för tiden,
förstår inte meningen.

och det gör mig så grå inuti att se att jag kan åka bort från allt, men aldrig mig själv,
att det aldrig riktigt fungerar så som jag har tänkt mig,
så trött på att de inte förstår,
och ibland funderar jag på att säga någonting av det som jag skriker inuti högt,
men ärligt talat så finns det inte ens.

och jag vet inte riktigt vad jag ska göra,
för det var så länge sedan jag levde i nuet,
jag har tillbringat år med att försöka överleva,
med att tänka att 'det här kommer gå över',
och alla de där tankarna,
all den där väntan,
den har krossat min verklighet,
gör att jag lever i drömmar,
och nu när jag inte ens har drömmar längre,
vad lever jag i då?

ibland försöker jag leva i det förflutna,
låtsas att jag somnar i hans armar,
men jag kan inte komma undan medvetenheten om att det inte är sant längre.

så när de andra sover,
sitter jag i ett fönster på sjätte våningen, med ett glas vodka i handen.
ibland ser jag neråt och tänker att alla kan flyga.
det är bara skillnad på hur lång tid det tar att nå marken.

är det så här för alla?

and the road finally gave me back, but i don't think i'll unpack, 'cause i'm not sure if i live here anymore

och hon ringer, säger att hon har bokat resväg och hotell för oss tre,
säger att hon behöver komma iväg några dagar,
och hon har inte en idé om hur mycket jag vet vad hon menar.

och på något sätt hoppas jag lite att solen ska lysa lite starkare,
musiken smeka lite mjukare,
maten smaka lite godare,
och att vinet ska vara lite rödare,
där,
men jag vet att det är okej,
för det är inte här.

och om jag har tur stryker deras fingrar,
lite mer lugnande.

and i wanna change, change the ways we always had, and to make different plans, and try not to make this sad

och jag solar mig i glansen innan jag springer ner på stan,
möter E i brunnsparken,
tar en sväng förbi da matteo,
möter upp L,
dricker vin i linné,
det är fredag och sol.

jag springer hem och försöker bli av med röklukten genom att byta kläder,
men den vill alltid sätta sig i fingrarna,
och jag påminner mig själv varför jag inte borde göra det till en vana,
försöker dölja mig under en spray av parfym, smink och fina kläder,
försvinner ut igen.

hennes pojkvän dyker upp, tillsammans med vän som vanligt,
vännen fångar min blick lite för ofta som vanligt,
ler och skakar på huvudet när jag låter mungiporna dras uppåt,
som vanligt,
och jag försöker skaka bort alla de där tankarna,
eller i alla fall slänga en filt över dem.

och jag känner någons blick från andra sidan lokalen,
där är A,
han ler och nickar,
och jag dör,
precis som vanligt.
han kommer över en stund,
säger några ord,
får vännen att titta bort,
innan han säger godnatt och går tillbaka till sitt bord igen,
han gör det nu för tiden,
går tillbaka,
precis som vanligt.

och jag bara försöker slänga filtar över något grått,
inuti,
som vanligt,
men vinet har slutat verka.

och sedan, försvunnen inne på toaletten,
hittar i handväskan,
och lugnet lägger sig som en filt över mig,
det är ganska ovanligt,
och sedan går jag tillbaka till vänner,
och vännen.

men filten försvinner alltid,
precis i samma ögonblick jag drar duntäcket om mig.

i still feel you and the taste of cigarettes

think i'm gonna pass out, think i'll just lay down right here, someone turn the light out, i'll cover myself with a jacket

och jag slår upp ögonen, sätter klockan på snooze och vaknar upp en och en halv timma senare. slänger på mig något och bryr mig inte om att luggen har lagt sig i mjuka vågor över hjässan, packar en väska,
på gymmet fastnar jag med blicken i väggen,
koncentrerad,
och med jämna mellanrum vänder jag ögonen ner till pulsklockan.
jo, hjärtat slår fortfarande.
jag är ofta osäker.

solen tillåter mig att lämna kappan och jag ber om att inte behöva vända den efter vinden en gång till, för det är sådan jag är,
jag är min egen bästa vän,
och det är det enda det handlar om.
åker upp, får lovord för min senaste uppsats,
'en fröjd att läsa',
och jag svarar att det var bra.

och ibland ser jag skylten utanför någon psykiatrisk institution, och jag undrar alltid om det hade gjort någon skillnad,
om det verkligen är så enkelt,
om alla de där generna kanske inte spelar någon roll,
kanske kan deras ord på något sätt ta med sig en sax på väg in i min hjärna och klippa bort alla de där delarna,
klippa alla kedjor och bojor som låser fast allt det där jag aldrig kunde uttrycka,
det låter alltid så litet,
har ännu inte hittat orden för att förstå.

istället för psykiatrisk institution köper jag nya skor,
flörtar med expediten som ber mig stanna kvar medan han tar det där telefonsamtalet,
jag ler för mig själv och läser om vilka klubbar som händer den här helgen,
innan han lägger på och firar av att han ser fram emot min återkomst i eftermiddag,
jag ler på vägen ut.

på vägen hem,
på bron över kanalen,
känner jag någons ögon,
tar bort mina från ipoden och ser den andra (tredje, fjärde?)
är inte säker på om han ser mig, kan inte se genom hans svarta glasögon,
men jo, jag är säker,
det känns.
jag låtsas att jag inte ser,
och fortsätter,
han går förbi,
och sedan är han borta.

borta,
precis som mig,
och jag vet inte om jag vill bli hittad,
och jag vet inte om jag vill klippa av kedjor och bojor.

så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej

och ibland blir det dagar då jag inser hur mycket och många jag slängt bort och förlorat de senaste åren,

och jag vet inte vart jag ska bli av,
och jag vet inte hur det blev så här,
och jag vet inte vart allt tog vägen.

jag tänker tankar som inte borde finnas här,
och de känns okej.
ibland gör de mig rädd.

jag har skuggat dig i kylan en hel dag, för att lämna tillbaks, den undanflykt som jag stal

och jag tillbringar en vecka med att frukta att springa på honom, tar genvägar, omvägar, gömmer mig när någon som liknar honom kommer in på jobbet,
och det verkar fungera,
för jag tror att han har åkt tillbaka nu,
och han fick inte tillfälle att sticka ner mig en enda gång.

och jag tillbringar en vecka med att drömma om honom,
om saker som aldrig hände och de saker som gjorde det,
och jag tänker ibland att vi levde en saga,
en film,
alla de där vackra stunderna,
de får mig att sjunka ner på golvet, dödar mig långsamt,
för innan trodde jag inte på dem,
men nu är jag rädd för att de aldrig kommer tillbaka.

för ingen kan riktigt stryka den där envisa hårslingan bakom mitt öra så som han,
det är aldrig riktigt lika lugnande när någon annan lägger armen om min midja,
ingen lyckas någonsin väcka den där glimten i mina ögon så som han,
kyssarna spelar ingen roll när de inte är från hans läppar,
fingrarna som trevar neråt,
väcker ingen eld i mitt bröst.

ingen kan få min mage att vändas ut och in på samma sätt,
ingen kan ge mig en käftsmäll bara genom att spegla allt det jag gör,
nej, ingen kan spegla allt det jag gör som han kan,
ingen kan trycka ihop mina lungor,
ingen kan slita ut mitt hjärta och lämna det hängandes från min kropp,
synligt,
ingen kan förstöra mig som han kan.

och nu har han åkt hem,
och han fick inte en enda chans till att sticka ner mig.

jag önskar att han hade fått det.

dagens sånger

last party & berg&dalvana

you don't have to put up a fight, you don't have to always be right

och han sade att vi skulle ses där, okänd anledning, och jag sitter i soffan med ett glas i handen, förstår inte och orkar ännu mindre.
vi skulle ha setts där för över två timmar sedan, och ilskan bubblar upp med vassa istappar i magen, gör mina ögon till glas och mitt hjärta till sten när jag sakta ger upp,
jag ger upp så mycket oftare än vad jag brukar.

och när jag hör hans röst ifrån hallen, en ölburk i hans hand, vänder jag upp blicken mot hans, och han nickar mot mig, och jag låter istapparna kyla ner blodet i mina ådror, men jag hinner inte ens hata honom lite innan mitt blod stannar helt när han säger jag hörde att du hade kul i torsdags.

i torsdags.
jag funderar på vad han vet, vad han menar, vem som har sagt det i så fall, och rummet börjar sakta tömmas på människor i takt med att vår tystnad bygger upp ett elektriskt fält av spänningar,
men jag frågar inte,
och han säger ingenting.
och så sitter vi, ibland sticker någon in huvudet, men går lika fort igen, torsdagen rinner genom min hjärna igen, vad var det som hände? det var i vilket fall som helst inte mitt fel,
visst, jag lade inte på när hans vän frågade om han fick sova hos mig,
men jag gick hem ensam,
och visst, jag dansade lite för nära,
men jag vände kinden till när hans läppar nästan snuddade mina.
och han kan väl inte ha berättat?

och sedan kommer det, allt det där som hållits inne, vi är alldeles för lika han och jag.
först rinner det bara genom små sprickor i fasaderna, men sprickorna vidgas och snart sitter vi där, med kalla ord forsandes ur revorna som är våra läppar,
han säger att jag aldrig är närvarande, inte ens när jag är nära,
jag säger att det är svårt att vara nära någon som alltid går,
han säger att det inte borde vara så här svårt,
nej.
han säger att vi kanske gjorde ett misstag,
att tillsammans kanske inte är för oss.
jag säger att om det är så han vill ha det,
då spelar det ingen roll.

och sedan fyller tystnaden tomrummet igen,
han stirrar ner i ölburken,
jag in i väggen,
och efter en tid, alldeles för lång, men ändå, kommer mina ord,
jag hoppar ner ifrån stupet,
en fot ner i avgrunden,
frågar om det verkligen är så han vill ha det.
han svarar att han inte vet,
inte vet om det ska vara så svårt.

tystnad,
och sedan hoppar han,
frågar om det är så jag vill ha det,
och jag släpper taget om kanten, tar ett andetag och säger det,
det,
jag vill vara med dig.

och den blicken,
hans blick,
den kommer att jaga mig i en evighet,
som om jag just sagt något helt otroligt,
och jag inser att han inte har någon aning om hur mycket han är för mig.
och han frågar, med ögon som tefat, menar jag verkligen det där?
en nick,
och han reser sig ur sin soffa,
sätter sig i min,
en sekund hinner gå,
och sedan hans armar som drar mig intill,
en kyss på min panna,
och ett

jag med.
jag med.