waking up was kind of strange, the last two years have made a change

och jag tycker egentligen inte om att fråga, har aldrig varit ett stort fan av frågetecken, vet inte varför, det är sådan jag är, men alltså,

ibland undrar jag hur det blev så här.
ibland är det som om jag vaknar upp från två år av sömn, och allt som min hjärna hittar bland alla småbitar av de där drömmarna är bara två små ord, så enkla;

vad hände?

vad var det som hände den där dagen? varför, hur är det möjligt? det går emot allting man tvingas lära sig, och trots att jag aldrig har varit så mycket för mallar så måste jag undra.
vad hände?

hur kunde jag plötsligt bli hel och halv på samma gång, bara tack vare ett par ögon som såg in i mina? hur kunde färgerna komma tillbaka efter så många år, endast på grund av en annan hand runt min, när det hade varit så många händer runt den innan? och hur kunde alla dessa färger lära mig hur svart, vitt, grått verkligen ser ut?
och varför var det just han?

och hur kunde han få mig att längta så mycket, efter någon som var så nära, när jag aldrig någonsin hade längtat förut? hur förvandlades jag från den som skrattandes slängde bort varje person som knackade på dörren till flickan som kunde ligga i timmar på badrumsgolvet, med handen mot hjärtat, hon som inte kunde stoppa värken i bröstet?
hur blev jag flickan som inte ville stoppa värken?
hur blev jag flickan som fortsatte peta på skavsåren, för att de påminde mig om honom?

och hur blev den flickan till någon som ligger vaken varje natt,
av saknad till skavsåren som började läka i alla fall?
hur blev hon till någon som vänder bort blicken och låtsas som ingenting när hon ser hans nya?
hur blev hon till någon som alltid hoppas på att hon ska förbli hans gamla. att han aldrig ska glömma. att han ska dö inombords bara för att hon dör inombords?

och vart tog all längtan vägen?
jag tror att det var min längtan som tog mig vidare,
som höll kvar alla färger.
men den kanske läkte, med skavsåren.
och det kanske hade varit lättare om skavsår inte sprack upp så lätt.

och när jag ser tillbaka på den tiden, då känns det som jag sov.
men sedan ser jag tillbaka på igår,
och det känns likadant.
samma som förra minuten.
och det slår mig, att alla de där stunderna som aldrig riktigt lämnar mig - kanske det var då jag var riktigt vaken.

men jag kommer kanske aldrig förstå vad det var som hände.