i can't explain the state that i'm in, the state of my heart, he was my best friend

och E ringer, träffas på stan, javisst, varför inte liksom,
det är inte precis som att jag har något annat att falla tillbaka på.

så vi vandrar, hamnar på café, jag kan knappt få i mig min cappucino,
den lägger sig som sten i magen,
som allt annat nu för tiden,
det tjänar inte ens till att försöka äta en normal portion,
jag mår bättre av en knäckemacka.

men cappucino, E pratar, kommer in på sin pojkvän, kommer in på gräl,
gräl som handlar om äktenskap, barn, vad ska de göra när de kommer till det stadiet,
och jag bara förundras,
och om jag hade en haka som fortfarande kunde tappa så skulle den göra det,
men nu rynkar sig bara ögonbrynen,
äktenskap, barn?

och jag funderar;
hur kan man någonsin lita så mycket på någon annan att man ens funderar på äktenskap?
hur går det till egentligen?

och jag antar att jag inte är i det stadiet än,
hur kan de vara det?

och efter ett tag vandrar min blick ut genom fönstret,
ser killen från i lördags kväll,
han ler ett förvånat leende och slänger upp en hand,
och hans glimt i ögonen är svår att stå emot,
så jag slänger upp ett leende och timern på lampan som finns i mina ögon slår på,
sedan vänder jag bort och tittar på tyget på soffan.

jag är inte i det stadiet.