hearts turned cold

och det mesta försvann in i någon dimma den kvällen, den natten, den veckan, detta året.
men vissa saker finns kvar. vissa saker minns jag.

jag minns att jag inte hade kunnat resa mig från golvet, sängen, soffan, inte kunnat äta, dricka, sova på tre dagar innan. som om jag hade ramlat ner i ett hål, täckt över det med ett duntäcke och bränt upp stegen.
och jag minns att jag på måndagen tog mig samman, plockade ut allt det som var jag och han, allt det som var vi, telepaterade mig själv upp och slängde ner allt det där igen, täckte över hålet igen, ringde honom och sa vi måste prata.

och det regnade den kvällen, som det aldrig har gjort förut, som i en förstklassig tv-såpa om det nu finns några sådana.
det regnade och han dök upp utanför min dörr, och jag önskar att jag hade kunnat säga att det var kylan och regndropparna som hade gett honom det där ansiktsuttrycket, men jag vet att det inte är sant.
han ställde sig i ett hörn, med ögonen fulla till bristningsgräns av saltvatten, och jag tror att jag såg död ut. för jag var inte där, svävade utanför fönstret.

och jag var likgiltighet, ultimatum, gjorde mitt bästa för att få honom att förstå att jag inte kunde ha det så här, att jag behövde ett svar, att jag behövde svart eller vitt för jag orkar inte ligga i den där grå gropen längre.
och mina ögon var is, för alla de där tårarna som rann över i hans ögon hade frusit i mina för länge sedan.
han var ångest, jag var som luft.

och jag minns att han inte kunde ge mig ett svar, minns att han frågade om det ska vara så här svårt, minns att han frågade gång på gång varför jag skulle vilja vara med någon som honom.
och jag minns att jag gav upp, där och då, men jag insåg inte att jag aldrig försökt få honom att förstå hur mycket han var, för jag visste det, mina tankar var så klara att jag aldrig tänkte på att de inte hördes ut.

och jag minns att jag till slut sa att jag inte klarade mer, minns att jag berättade om hur jag inte kunnat resa mig på tre dygn och jag minns hur hans ögon dog och hur hans mun blev ett svart hål.
och jag minns att han viskade, för jag tror inte att hans röst bar längre, tror inte att han någonsin insett att han hade kunnat få mig att bli sådan.
men du... det är jag inte värd.

och jag bad honom att stanna eller gå.
och han kunde först varken stanna eller gå, bara stod där.
och sedan gick han. med ett svart hål i bröstet och med orden du mår nog bättre om jag går.

och jag minns att jag inte gjorde det.

jag minns att jag i samma ögonblick som jag stängde dörren föll till golvet, minns hur tårarna förstörde min huvudkudde, hur de blev så kalla att det inte gick att sova.
jag minns att jag inte kunde leva på veckor, kunde inte äta, le, ringa honom, ingenting.

och jag minns att jag fick panikattacker, skakade oavbrutet i timtal.

och några dagar senare skickade han ett meddelande, frågade hur jag mådde.
och jag minns att jag valde mellan att berätta sanningen eller att låta allt försvinna.

och jag minns att jag svarade det är okej. lite mycket just nu bara.


och han fick aldrig reda på hur mycket han var för mig, inte när vi var tillsammans, inte efteråt.

men du, om du någonsin skulle läsa det här, om det någonsin skulle hända, så ska du veta det här;
du var allt.
du är allt.
och jag tror att du alltid kommer att vara allt.