det är löjligt hur mycket man kan gå runt och noja sig över ett telefonsamtal.
och hur enkelt det känns när man väl har ringt det.
och snart är det tillbaka till verkligheten, studier på heltid, spanska italienska psykologi blablabla, för första gången någonsin känns det skönt (i alla fall än så länge) tillbaka till rutiner, tillbaka till alla människor man inte har träffat på evighet, bort härifrån, bort från dig.
och jag ska köpa nytt gymkort, faktiskt bry mig lite om det jag gör (?), festa, bli glad (?), köpa en ny kalender, slänga den där gamla som din födelsedag fortfarande står kvar i (det spelar ingen roll hur mycket jag suddar, avtrycken försvinner liksom inte). jag ska träffa någon som får mig att le, hoppas, jag ska läsa de där böckerna och jag ska börja följa en tv-serie, i alla fall en. och jag ska köpa en liten cappucino nästan varje morgon och samla stämplar på mitt coffecupkort som har legat oanvänt i plånboken hela sommaren, jag ska köpa nya kläder för alla pengar som jag inte har, jag ska se på solnedgången på bussen hem och inte tänka på att du kanske går på på nästa hållplats. jag ska ladda min ipod varje kväll så att jag alltid har något att lyssna på på spårvagnen, jag ska gå ner till espresso house och äta grova scones med cream cheese på håltimmarna, ligga och sola vid fontänen mitt emot storan, jag ska göra allt det där jag brukar göra men på riktigt den här gången.
man kan ju alltid hoppas, eller hur?
(men det spelar ingen roll hur mycket jag suddar, avtrycken försvinner liksom inte)
tisdag, augusti 15, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
du kommer att hitta någon som gör att du ler. men jag är också helt skräckslagen över att personen som får mig att le flyttar 100 mil bort om några dagar. då sitter jag där i mörkret igen. ännu mörkare än innan. så jag förstår din likgiltighet, kunde bara inte värja mig den här gången.
alla andra var jag likgiltig emot. men som du säger är det en läskig känsla.
Jag tror att man har en förbannad tur om man hittar någon speciell. Men jag tror inte att det är omöjligt för alla att göra det.
Appropå det där med att krossa folk i vägen, så är det ju så det är. Själv kan man tro att det är något speciellt, medan den andra inte håller med. Och naturligtvis tvärtom... Det är så jävla lätt att krossa hjärtan. Som jag skrev, är att våga satsa ungefär som att lägga upp hjärtat på bordet... Att älskas och vårdas eller att hamras på?! Och känslan när hjärtat hamras på kan vara så sjukt jobbig att man aldrig vågar hitta den speciella. För man vågar inte ta nitarna...
(mm. hon ter sig lite udda i jämförelse med alla glada och stojiga människor runtomkring.)
och när det gäller den rätta, jag har som sagt slutat leta.
den vetskapen känns bra.
Skicka en kommentar