we can not save our selves alone, or rely on a mobile phone

och mitt hjärta hoppar till som vanligt när hans namn dyker upp på displayen igen.
hej, hur mår du?
bra (i alla fall nu när jag hör din röst) hur mår du själv?
vi babblar på och på och jag vet inte riktigt varför han ringer, som vanligt. men jag känner hur fjärilarna, de där förbannade älskade fjärilarna börjar vakna till liv i magen igen och ojdå.
jag skulle ju inte göra så här något mer. jag skulle ju gå vidare. acceptansen att det inte var vi var ju nästan över mig. och just då började han höra av sig igen, han vet alltid precis precis när det är dags att höra av sig och varför ringer han mig?
och de där förbannade älskade fjärilarnas vingslag börjar slå snabbare och snabbare tills de nästan orsakar en cyklon innanför huden och i magen och illamåendet kommer och när blev illamående ett ömhetsbevis?
och efter ett par minuter, nej, men du, duschen kallar. men vi hörs.
mm, det gör vi.
ett helt samtal utan någon som helst mening.
hans namn försvinner från displayen men fjärilarna är kvar inuti mig.