good fun

och när alla har gått hem så är ensamheten kvar.
han, den där mörka mörka påträngande, vars ansikte inte är ett ansikte, eller det kanske är det men i så fall är det täckt av alla skuggor.
han som sitter på min axel och påminner mig, att de andra, de vet inte. att jag är ensam, alltid. det är han som ropar på mig mitt upp i allt stohej och galet och gör så att min blick blir ledsen och mystisk, den där blicken som drar sig alla till sig, alla pojkar som ser och tänker, oj, vem är hon och varför ser hon så ledsen ut och kanske kan jag få henne att bli glad.
och då tittar jag upp och jag ser era ögon på mig, ögon som funderar, försöker förstå, försöker komma under men ni förstår inte och ni kommer aldrig att göra det heller för jag kommer aldrig låta er.
för hon, den där med ögonen och håret och leendet, hon som bor så fint och hon som har alltalltallt, varför verkar det som om hon inte har någonting?

och när alla har gått hem så är ensamheten kvar. för han går aldrig hem, inte ens när jag inte är ensam.