cry on demand - how'd you learn to?

jag gav upp en dag.
jag minns inte när, hur, var, men jag vet att jag gjorde det, för på samma gång valde jag att ignorera en del av mig själv.
han har aldrig förstått det.
för allt är alltid om honom.

allt
är
alltid
om
honom.

han tycker inte om den personen som han tror att jag har blivit.
den där apatiska som sitter vid bordet och stirrar cyniskt ner på gaffeln som petar i maten,
hon som aldrig ger någonting,
aldrig säger emot.
han tycker att jag är kall.

han förstår ingenting.
jag har tillbringat hela mitt liv med att se honom bryta ihop vid varje diskussion.
det är han som har lärt mig, tvingat kylan inpå.
hur ska jag kunna ha ett samtal med någon när han blir mer martyr för varje ord som jag säger?

jag vill inte,
orkar inte,
se honom så där.

jag har gjort det så många gånger.
han har ingen aning,
för allt är alltid om honom.
allt
är
alltid
om
honom.

han säger att jag gör honom så illa.
han förstår ingenting.
jag kan inte ens prata om vad han har gjort mig.
jag kan inte ens skriva det.
jag kan inte berätta det.
jag tror inte ens att han minns alla de där stunderna.
jag kan inte vinna.
så jag gav upp en dag.
jag vill inte.

jag är rädd att jag en dag kommer att sluta prata helt med min pappa.
jag vill inte.
jag finns inte.


(jag kommer antagligen att ta bort det här inlägget inom ett dygn.)