torsdag, juni 21, 2007

well i was wrong, that don't mean you were right

och där; i en busskur på det där stället som anses vara göteborgs farligaste plats, där; när klockan är två på natten och regnet just slutat smattra mot asfalten och istället börjat slå, som sådana där örfilar som kan döda dig, inte bara genom den fysiska styrkan utan lika mycket på grund av den psykiska, ett regn som slår slag mot slag mot staden, det kom som en vrede från ingenstans, den värsta sortens,
där; på en bänk i en busskur sitter jag i alldeles för lite kläder och försöker undvika fyllona som vinglar fram och tillbaka, fram och tillbaka. vet av vana att det är bäst att inte ignorera dem, det är bäst att svara på tilltal, kort men koncist, men aldrig se rakt i ögonen. sitt rak i ryggen, med ett bestämt uttryck i ögonen, som om jag vore på väg någonstans.

jag har missat varje chans att ta mig in till rätt sida av stan, spårvagnarna går inte som vanligt på grund av någon vägreperation och jag slår armarna runt mig för att slippa den värsta kylan, samtidigt som jag är glad att jag inte klädde upp mig mer innan jag gick ut, jag ser inte så utmanande ut där jag sitter.
jag tänker att situationen är för jävlig.
inte bara det ensamma, ösregnet och tunna kläderna, utan det faktum att jag måste sitta och fundera ut en plan på hur jag ska bete mig för att undvika att bli våldtagen.
jag försöker ringa en taxi, men får bara vi kan inte få dit någon bil förrän om tjugo minuter. lika bra antar jag, inte slösa mer pengar ikväll, okej.

kroppen ryser, samma kropp som känns så härjad i natt, det dök bara på mig som vanligt, meningslösheten. min kropp känns som ett slagfält, som om trupper av mörker har trängt längre och längre in så länge, som om den armén som var mitt försvar, som om seretoninet, plötsligt drabbats av ett plötsligt anfall, som om mörkret låg uppe i trädkronorna, i bakhåll, precis som i de där gamla robin hood-filmerna jag brukade se på när jag var liten.
och det är inte bara regnet och allt det där. det började kännas redan när vi satt nere på kajen, när regnmolnen bara var strimmor långt borta, på andra sidan eriksberg, när vi satt nere på kajen och jämförde solbrännor.
en man som inte verkar ha duschat på ett antal dagar slänger plötsligt upp sin fot på bänken, några centimeter från mig. han svär över hur hans skosnöre envisas med att gå upp, och jag tar upp mobilen och låtsas ringa någon,fast jag ikväll vet att jag inte har någon att ringa, ingen som skulle kunna ge mig det som jag skulle vilja be om. mannen får plötsligt syn på sin buss på andra sidan vägen och springer iväg, förbannandes regnet.

jag korsar vägen åt andra hållet, hoppar nästan i vattnet som täcker marken för det spelar inte så stor roll, jag kan inte bli så mycket blötare.
jag hittar en buss som tar mig till rätt sida, får vänta i en halv evighet på rätt spårvagn, kommer fram till rätt dörr och låser upp.

i vita lakan ligger jag där och ser hur regndropparna faller på takfönstret ovanför mig.
jag känner mig lurad.
trodde att det skulle vara längre,
solskenet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det var ett ögonblick idag, det varade bara en liten stund, men jag fångade det. Det regnade i timmar, dyster dag..men bara för ett ögonblick, smög solen fram bakom molnen, den ville ut, den ville skina, men bara för ett ögonblick. Det är någonting med solen som får en att bli varm inombords, får en att hysa hopp.

and they say, after rain comes the sun. / your own admirer

trasselfia sa...

du går nog på solenergi, precis som jag.
jag tillbringar mina dagar med att fånga ögonblick, och jag blir glad i dagar efter att jag har lyckats.