your faith in me brings me to tears, even after all these years, and it pains me so much to tell, that you don't know me that well

och hon nickar och ler och säger en standardfras, och jag nickar till svar och ler och säger en standardfras till.
sedan är vi tysta.
hon är en av mina bästa vänner.
eller kanske bara var en gång.

och hon viskar på telefonen att saker är bättre men inte bra,
och jag säger något klichéartat krystat,
vet inte hur man tröstar.
hon är också en av mina bästa vänner.
eller kanske bara var en gång.

och jag har liksom ingenting kvar att prata om,
vi har gått igenom allt som går att gå igenom, och det som inte går skulle inte gå även om jag skulle vilja hälla ut all tomhet genom öppningen som är min mun,
även om jag skulle få mina ord att flyga,
så tror jag inte att de skulle veta hur man tröstar,
och jag tror att det skulle göra mer ont än att de inte vet,
jo,
jag tror att jag skulle tvingas lämna alla för alltid om de bara såg medlidsamt på mig och sade fan, vad jobbigt.
nej, jag tror inte att jag skulle klara det.
så jag tar inte chansen.
de finns där, i alla fall i teorin.

och jag vet inte,
kanske är jag bara sådan av naturen,
kanske kräver jag bara mitt ombyte var femte år,
kanske har jag varit kvar bland samma personer för länge nu,
kanske är det så att jag helt enkelt är inkapabel att ha en relation som varar.
kanske är jag ämnad till att tröttna.
kanske vill jag helt enkelt inte stanna,
vill kanske känna mig fri och inte stanna någonstans,
aldrig låta någon komma för nära.
kanske vill jag bara vara en av de där fåglarna,
en av de där fiskmåsarna jag alltid följer med blicken.

och hon nickar och ler en gång till och säger ännu en standardfras, och jag nickar till svar och ler tillbaka.
sedan är vi tysta.
hon är en av mina bästa vänner.
eller kanske bara var en gång,

och mitt kaffe blir kallt.

if you were here, baby we'd increase the dose, there was no fear in my room when we got close, call me anytime you've got a ghost

och älskling,

det finns inget rätt eller fel.
det var inte ditt fel, inte alls, och inte mitt heller egentligen.
vi var bara summan av två ekvationer,
är fortfarande,
och vi kunde aldrig lösa varandra,
för trots att vi båda var samma sak,
och fortfarande är,
så är vi båda för komplicerade för att någon av oss ska ha energin att lösa upp dem,

dem, alla de lösa knutar vi är,
vi är båda bara två band som inte kan riktigt förstå hur det där tredje bandet,
det där som band oss samman och som verkar vara för komplicerat knutet för att få upp,
jag har försökt med att låta mina naglar växa ut,
men jag kan inte slita sönder det,
hur mycket jag än försöker.

nej, inget rätt eller fel,
de är bara villfarelser,
påhitt för att förklara saker som inte går att förklara,
försök som inte ger någonting,
svart eller vitt i en värld som egentligen bara består utav färgblandningar,
någonting som människor hittat på,
men egentligen lika naturligt som plast.

men kanske är det det som det är meningen att jag ska vänja mig vid,
kanske är det det som man ska lära sig,
att världen blir enklare om man delar upp den i svart och vitt,
rätt och fel,
kanske ska jag nöja mig med plast?

men jag vill inte nöja mig,
jag vill ha allting, och de där stunderna när det bara var vi,
de där stunderna när vi låg i den här soffan med min musik i bakgrunden,
när du såg på mig sådär,
och som jag älskade,
jag gjorde verkligen det,
du borde tro på det,
du borde.
de där stunderna var inte svart eller vitt,
inga rätt, inga fel,
vi var alltid någonting annat,
och jag vill inte nöja mig med mindre,

älskling.

situations

och vart kan de vara någonstans? det var så länge sedan jag tittade sist, mindes sist. minns alltid de dåliga sakerna, aldrig de bra. det är synd. väldigt synd.
och hittar dem i garderoben, under gamla skolböcker, massor av kort, i högar för att jag aldrig har ro nog till att sätta in dem fint i pärmar.

och det är jag, leendes utan framtänder, sittandes på parkettgolv i gul tröja och lugg, med en hund under armen. jag ser glad ut. det är jag på skogsutflykt med skolan i pagefrisyr med lugg, jeansjacka och timberlandkängor. det är kort på svanar i sjön, barnkalas, min mamma, ung och vacker i baddräkt och njutandes av livet.
det är länge sedan jag såg henne sådan där. jag minns inte riktigt när.

och det är segelbåten, man ser vågorna som inombordaren orsakar, sådana där blå kuddar med vita kanter på, det är syster hållandes min hand i danmark, på grenen. sanden är alldeles slät och vattnet likaså. det är jag i min favoritklänning, röd och vitrutig med stora rosetter på fållen, med en midsommarkrans på huvudet.

det är pappa på bron i stockholm, med mig i handen. han ser fin ut, jag vet att han tycker om att se fin ut, i beige byxor med pressveck, skjorta och gkss-pullover. jag har en liten ryggsäck och ser ut att vara på väg bort, medan han stretar emot.

det är jag i stor rödblond hårman med lugg, klappandes en kanin som är ungefär lika stor som mig, jag spelar piano, är lucia, springer på bryggor, låter vinden leka i mitt hår.

det är dagis, tjocka kinder, lekis och pärlplattor, baddräkter och rufsigt hår.
det är syster i randiga tröjor, snögrottor, hundvalpar och diadem,
och allt ser så enkelt ut.
och det är konstigt att det kan vara så missvisande.
som om allt det dåliga stannade hos mig, medan kameran fick det fina.

jag tror att jag ska sätta in dem i ett album.

dreams last so long, even after you're gone

dagen går åt helvete,
det börjar spöregna,
och orkar inte ens springa runt och bli upprörd, så jag accepterar att jag kommer att bli blöt och fortsätter lugnt att gå i mina ballerinas och bomullströja,
allt är grått,
så jag träffar honom,
för han brukar kunna sätta lite färg på några av mina timmar.

han ler när jag kommer in genom dörren, jag ler tillbaka, noterar att han har klippt sig och undrar hur ett enda litet leende kan mig att bubbla sådär.
men jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig längre,
vill inte vara sådär uppriktig och uppenbar,
behöver liksom någon slags mur att sätta upp,
någon glimt i ögat som får honom att tvivla på om jag verkligen vill vara där med honom,
någonting som gör honom osäker antar jag.
någonting som gör mig mindre sårbar.
och regnet lyckades skölja bort det,
och jag vet inte om jag har någon mur kvar för honom,
vill inte ge honom den där makten över mig.

har honom hellre bredvid mig i tanken,
för där har jag kontrollen,
där slipper jag utsätta mig för faran för att se honom med någon annan två kvällar efter,
tror inte att det skulle slå mig så hårt,
men ändå,
möjligheten finns där,
och ja,
jag är rädd.

han ser undrande på mig,
ler förvirrat,
försöker nog muntra upp mig,
undrar nog vad som är fel,
att det inte här så här han känner mig,
för jag ger inte tvetydiga svar,
skrattar inte och har inte ens en glimt i ögat,
retas inte.

på vägen hem undrar jag varför jag ens träffade honom idag,
ville att han skulle sätta lite färg på tillvaron,
men istället blev han bara en strålkastare på alla mina fel,
alla brister,
för även om han inte kan se dem är de så tydliga för mig själv,
och det är väl det som gör mest ont.
och jag är så dum.

i'll be a bitch because i can

if you need to ask me; i ache because you ache

och jag städar bort,
får sådana dagar ibland,
får för mig att det är lättare att andas om det inte är så mycket saker överallt.
någon kallade mig för minimalistisk någon gång,
det kanske är sant.

och jag slänger kläder och böcker och papper,
allt som jag inte tror mig behöva,
torkar med ajax på alla ytor medan musiken dunkar ur högtalare,
och snart ser det ut som en katalog,
och det finns inte en enda personlig sak framme.
allt sådant ligger i min garderob.

jag antar att man kan tolka det där på mer än ett sätt.

och jag går och handlar ny mat,
äpplen, keso, wasa delikatess, kokt skinka i tunna skivor,
kyckling, kokosmjölk, cashewnötter och ostronsås,
allt sådant där jag alltid äter,
och sedan ställer jag in allt på hyllorna i min kyl,
det ser bra ut,
och sedan märker jag att jag inte är hungrig,
stänger och går.

problemet med mat är att den alltid hinner bli gammal innan jag har orkat använda den.

men allt är rent och fint,
en ren och fin yta,
även om garderoben är ännu stökigare än den var förut.

det är lättare att andas då.

ge mig nåt som känns

allt som önskas för tillfället,
vad som helst,
någonting som känns.

någonting som bränner, skjuter, isar,
någonting som skär djupa sår eller bygger höga toppar,
ett slag i ansiktet går lika bra,
ilska,
ilska,
men kanske nog inte tårar.
jag tycker inte ens om dem när jag är ensam längre.

jag är rädd för skratt för att de tar slut.
men jag skrattar ändå.

jag läser en bok och mitt inre exploderar ibland för att orden är vackra.
men det går alltid över.

de säger att alla söker efter någonting,
jag söker efter något som varar.

men ingenting vill.

troubled mind

och ibland vill jag,
ibland tror jag,
att mitt liv är ett spel,
med olika nivåer,
när jag är klar med en,
kommer nästa,
lite svårare,
lite bättre.

när den här omgången började stod de utanför min dörr, framför mig, och de såg bara en flicka med hår i någon blandning av blont och brunt och rött, någon färg utan namn som inte ens gick under benämningen råttfärgat, bara kanske hårversionen av guld,
något som inte går att blanda fram bara sådär.
ögonen var gröna, som blanka sjöar,
blanka just för att ingenting riktigt syntes i dem, inte ens då,
de gick inte att läsa riktigt, för man fick liksom känslan av att de kunde ändras,
som kappor efter vindar,
men hon såg snäll ut.

och jag grät aldrig,
jag kunde bli irriterad, arg,
men jag grät aldrig,
och jag bröt aldrig ihop.
men ögonen, de visade alltid när jag höll på att gå över gränsen,
när de borde vara tysta,
be om ursäkt,
ta tillbaka,
eller helst av allt,
bara vara tysta.
hade alltid nära till skratt,
någon slags humor som man aldrig riktigt fick grepp om, men ändå,
någonting charmigt,
en glimt i de där ögonen som inte gick att skaka av kanske,
men ändå,
som en spegel,
en blank, hård vägg, som inte gick att se in i riktigt.

alltid så trygg ensam.

och ensamheten var egentligen ingen ensamhet, för jag hade mig själv.
en hjärna som kan föra diskussioner med sig själv, bolla idéer fram och tillbaka, skämta och fantisera,
framför allt,
minnas.
jag hade en själ som ibland lade sin hand på axeln,
har alltid krävt allt det mesta av mig,
men ändå vetat, förstått,
alltid förstått.

de andra har aldrig förstått.

så var jag den självständiga flickan i mitten av dansgolvet,
hon med glimten i ögat som alltid dör när hon inte vill mer,
hon som kan springa skrikandes nerför en gata,
hon som får dig att känna dig som den bästa människan i världen,
men som ändå aldrig ringer.
jag är henne,
hon som aldrig riktigt går att tyda,

hon som aldrig bryter ihop,
hon som aldrig gråter.

och jag tror att mina vänner är rädda för mig.

Vill att du älskar mig, men jag vill att du lämnar mig med

jag vet inte,
kanske är du bara en livlina,
kanske han med,
en till,

snälla,

ännu en anledning,

bara en till.

i am looking at a beautiful window, that window is your eyes, and the only time i saw rainfall, was the day your mother died

och ibland tror jag att jag ska dö,
bara lägga mig ner på marken och försvinna.
det kan vara för att mitt hjärta slutar slå,
eller bara för att det slår så fort.
det kan vara för att de rosa blommorna på körbärsträden
skär sig så vackert mot en blå himmel,
det kan vara för att vattnet gnistrar så fint,
som kristall,
på sin resa från karaffen till glaset.

det kan vara för att jag ser en sådan där flicka på gatan,
en sådan med apati i ögonen,
ibland tror jag att jag ska dö,
bara på grund av att det finns så många,
bara för att jag aldrig någonsin kommer att veta vad de tänker,
bara på grund av att de alla kanske är som mig.

och ibland ser jag ut genom mitt fönster,
ser draperier av tunga moln,
av vitt, grått, blått,
som ett täcke över världen,
och jag undrar om det alltid kommer att vara så här,
om jag alltid kommer att sakna det jag en gång slängt bort,
och jag alltid kommer att vilja ha det jag aldrig kan få,
om mitt gräs alltid kommer att vara grönare på andra sidan,
om allt det vackra aldrig kommer att vara vackert nog,

och jag är så rädd för att förlora saker nu,
jag har blivit någon annan,
jag är så rädd för att förlora det jag aldrig haft,
att jag inte ens vågar försöka.
och det blev så mycket värre efter att du gick,
även om det alltid har bott i mig,
så blev det så mycket värre efter att du gick,
som om allt mitt vita, svarta, grå,
som om det blev så tydligt när det
röda som var du,
när det gula, blå, gröna som var du,
när alla färger som var du,
när ni försvann.

och jag vet att du finns där,
men jag är så rädd för att förlora dig,
så rädd för att du ska se,
ge mig en sådan där ledsen blick,
tänka att jag är hopplös,
och sedan gå,
så rädd,
för att jag ska kasta bort allt igen,
när jag väl har det,
så rädd,
för hur mycket jag kommer att hata mig själv,
om jag driver bort dig igen.

så jag sitter här,
stirrar in i en vägg eller ut genom ett fönster,
ibland tror jag att jag ska dö,
bara för att kontrasterna mellan skönhet och smärta är så suddiga,
och jag sitter här,
smeker mitt vita, svarta, grå,
medhårs,
tänker,
de är fina vänner,
för de kräver mig inte på någonting.

they say the devils water it ain't so sweet, you don't have to drink right now, but you can dip your feet, every once in a little while

och han står framför mig i kön, han som kände mina vänner en gång och som jag inte har träffat, än mindre pratat med på år,

jag tyckte alltid om honom.

jag tänker att han inte känner igen mig ändå,
tänker,
varför skulle han?

han sätter sig vid ett bord och väntar på sitt kaffe,
jag beställer mitt och går åt sidan,
hör bakom mig
"jaså, så du börjar dagen med en kopp kaffe?",
vrider nacken,
ser honom le,
visst känner han igen mig.

vi pratar lite lätt,
orden flyger som fjädrar i luften,
han ler det där leendet några gånger till,
och jag säger saker som om jag bara vill att han ska förstå,
att jag minns.

jag tittar på klockan,
säger jag måste gå,
ha det bra,

han gör orden till förvirrat virrvarr,
får inte fatt på dem,
säger "lycka till",
fast jag vet inte till vad.
han ler skamset,
men han vet att jag förstår.

ett lycka till som inte är meningen,
kanske är precis vad jag behöver?

jag tar en klunk av mitt kaffe,
tänker det är perfekt,
tänker,
det kanske blir en bra dag idag.

you're not really sure, what you're doing this for, but you need something to fill up the days, a few more hours

och han flyttar sig ett snäpp närmare i soffan i hörnet av baren, han som bara kom och satte sig bredvid utan presentation eller ett hej,
berättar varför han gillar den här baren så mycket och skrattar,
flyttar ännu lite närmare,
och jag sitter så still som bara jag kan, flyttar inte bort eller till,
det spelar ingen roll,
kom du,
jag bryr mig liksom inte längre.

och han frågar om jag vill leka lögnleken,
förklarar reglerna snabbt,
han bjuder på något att dricka om jag vinner,
säger att han kan se på mig att jag är duktig på att ljuga, men vill se hur,
och jag tänker att han inte har en aning.

vi leker, jag vinner, han bjuder, och jag undrar hur många gånger han har använt den här tekniken för att försöka få med sig någon hem.
väninnan i hörnet ger mig en konfunderad blick innan hon skrattar lätt,
jag ser hennes tänder blänka tvärs över rummet,
innan jag vänder blicken tillbaka mot honom.

han säger att mina ögon är de svartaste gröna han någonsin sett,
och mitt hjärta stannar till lite innan jag tänker det igen,

han har ingen aning.

oh i've found, that i'm bound to wander down that one way road

och ljudet från mina klackar studsar mellan husväggarna, jag går trots att jag har för lite kläder på mig, men skjuter upp att frysa tills dess att jag ligger under täcket och kan värma mig.
min mobil piper till, någon skriver att det är lite folk hemma hos A, jag känner väl honom, vill jag komma? jag har redan hunnit skriva att jag är där om några minuter när jag kommer på att det inte är A själv som har skickat det, sedan minns jag att han har en ny flickvän eller liknande och raderar mitt svar innan jag har hunnit skicka det.
jag låter tankarna hinna ifatt mig lite för någon sekund,
A har någon annan nu,
tänker att jag är en idiot,
och att jag lyckats slänga bort en till,
igen.

och jag känner hur klumpen i magen börjar växa och springer ifrån tankarna igen, tänder en cigarett och frågar mig själv när jag började röka? låter tankarna vandra bort till australienaren och bjuddrinkar, men orkar inte riktigt det heller,
undrar om de andra fortfarande springer runt och flirtar med rockstjärnor,
och sedan lyssnar jag till ljudet från mina klackar som studsar mot husväggarna, igen.

klockan är fyra på morgonen och jag somnar i soffan.

dagens sång

i was waiting for a cross-town train in the london underground
when it struck me
that i've been waiting since birth to find a love that would look and sound
like a movie
so i changed my plans
i rented a camera and a van
and then i called you
i need you to pretend that we are in love again
and you agreed to

i want so badly to believe
that there is truth
that love is real
and i want life in every word
to the extent that it's absurd

i greased the lens and framed a shot using a friend
as my stand-in
the script it called for rain
but it was clear that day
so we faked it
the marker snapped
and i yelled "quiet on the set"
and then called "action"
i kissed you in a style clark gable would have admired
i thought it classic

i want so badly to believe
that there is truth
that love is real
and i want life in every word
to the extent that it's absurd

i know you're wise beyond your years
but do you ever get the fear
that your perfect verse is just a lie
you tell yourself to help you get by

you tell yourself to help you get by

trouble with dreams is you never know, when to hold on and when to let go

och om jag ska vara ärlig så letar jag efter dem vart jag än går,
i affären, på caféet, i baren eller på klubben,
det är gäster eller servitörer,
affärsbiträden,
vänner,
alla.

om jag ska vara ärlig så är jag någonstans i det undermedvetna medveten om att de tar en extra titt om jag lutar huvudet ditåt,
envisas med att se ut som en docka vart jag än går,
och orden hamnar alltid rätt i min mun på något sätt,
även om de alltid försvinner när jag behöver dem som mest.

och de tar en extra titt,
ibland ler de,
de minns vem jag är och ber mig att stanna ett tag till,
de bjuder på drinkar och de bjuder på kyssar,
bjuder på sängar att sova i över natten,
på lena fingrar över kinden,
till och med på bekymrade blickar ibland.

och det är just det där,
det som alltid får mig att se bort igen,
det som får mig att vända andra kinden till och gå iväg,
det räcker liksom där,
för de är inte äkta,
och de kommer inte ens att få en chans,
för jag vet inte,
vet inte,
vet inte vad jag vill ha,

och det är så skrämmande att höra dem säga att man aldrig kommer någonstans om man inte har mål.,
för det är så skrämmande att ha mål,
för jag vet inte hur jag kommer att överleva en krossad dröm,
är för rädd,
för rädd för att gå vidare,
vill stanna här i min bubbla,
samtidigt som jag knackar och vinkar,
kan ni se mig här inne?
mina ord är gjorda av glas.

och jag letar efter dem överallt,
det är sant,
men jag vill aldrig hitta någon,
inte egentligen.
men jag blir gärna följd hem.

(this is the life that i must live now

crossing fingers and wiping brows

trouble with dreams is you can't pretend

something with no beginning has an end)

du känns så nära ibland.

i fell in love at the seaside, i handled my charm with time and slight of hand

och jag åker ut till havet ett par dagar, tillbringar solstrålar med att cykla på den gamla cykeln ner till kiosken för att köpa tidningar från staden, för att sedan läsa dem ute på altanen, i bikini och de gamla upprullade surfshortsen.
här låtsas jag att det är sommar, och det är nästan sant, förutom att jag inte har vågat mig i vågorna än.
och jag lever på mackor, tuggummi och grönt te, lyckas till och med hitta en gammal flaska pimms och minns varma somrar på den engelska sydkusten. jag lyssnar på josh rouse, sufjan och lite annat, vaknar av fiskmåsars skri, och för en gångs skull är jag faktiskt ganska lugn.
har liksom flytt,
och även om det aldrig håller i längden så överlever det ett par dagar.

han sade alltid att jag underskattade det här huset, verkade övertygad om det, men han hade så fel. av alla platser jag varit på är det här det närmaste hem jag någonsin kommit, det här huset med väggar och tak täckta av vit färg och golv av trä. här har jag alltid kunnat andas fritt, och det bästa är när man är ensam här. just därför har jag aldrig behövt skrika ut hur mycket jag tycker om det, för det är som om huset känner mig och jag känner det och vi behöver inga ord.
och det gamla päronträdet utanför börjar snart blomma, och då ska varje fönster stå öppet för att få in den där lukten. och när päronträdets blommor givit plats åt frukt, då kommer jasminbuskarna att blomma och det kommer att lukta smultron i varje liten vrå, och jag kommer att ta in blommande kvistar och inte bry mig om att myrorna följer efter,
som de gör varje år.

och att kunna gå barfota ner till det böljande blå, där molnen vandrar bekymmerslöst över himlen och speglas ner i havet, där det inte spelar någon roll om höststormar härjar eller om en stilla vind och sol smeker klipporna, för det är alltid lika vackert, om än på olika sätt.
och trots att även denna platsen påminner om vackra och fula dagar med honom och andra, så är det aldrig minnena som kommer först här.

nej, det här är den enda platsen där jag någonsin kunnat riktigt leva i nuet.
det kanske är det enda som krävs för att det ska kallas för hem.