dreams last so long, even after you're gone

dagen går åt helvete,
det börjar spöregna,
och orkar inte ens springa runt och bli upprörd, så jag accepterar att jag kommer att bli blöt och fortsätter lugnt att gå i mina ballerinas och bomullströja,
allt är grått,
så jag träffar honom,
för han brukar kunna sätta lite färg på några av mina timmar.

han ler när jag kommer in genom dörren, jag ler tillbaka, noterar att han har klippt sig och undrar hur ett enda litet leende kan mig att bubbla sådär.
men jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig längre,
vill inte vara sådär uppriktig och uppenbar,
behöver liksom någon slags mur att sätta upp,
någon glimt i ögat som får honom att tvivla på om jag verkligen vill vara där med honom,
någonting som gör honom osäker antar jag.
någonting som gör mig mindre sårbar.
och regnet lyckades skölja bort det,
och jag vet inte om jag har någon mur kvar för honom,
vill inte ge honom den där makten över mig.

har honom hellre bredvid mig i tanken,
för där har jag kontrollen,
där slipper jag utsätta mig för faran för att se honom med någon annan två kvällar efter,
tror inte att det skulle slå mig så hårt,
men ändå,
möjligheten finns där,
och ja,
jag är rädd.

han ser undrande på mig,
ler förvirrat,
försöker nog muntra upp mig,
undrar nog vad som är fel,
att det inte här så här han känner mig,
för jag ger inte tvetydiga svar,
skrattar inte och har inte ens en glimt i ögat,
retas inte.

på vägen hem undrar jag varför jag ens träffade honom idag,
ville att han skulle sätta lite färg på tillvaron,
men istället blev han bara en strålkastare på alla mina fel,
alla brister,
för även om han inte kan se dem är de så tydliga för mig själv,
och det är väl det som gör mest ont.
och jag är så dum.