i fell in love at the seaside, i handled my charm with time and slight of hand

och jag åker ut till havet ett par dagar, tillbringar solstrålar med att cykla på den gamla cykeln ner till kiosken för att köpa tidningar från staden, för att sedan läsa dem ute på altanen, i bikini och de gamla upprullade surfshortsen.
här låtsas jag att det är sommar, och det är nästan sant, förutom att jag inte har vågat mig i vågorna än.
och jag lever på mackor, tuggummi och grönt te, lyckas till och med hitta en gammal flaska pimms och minns varma somrar på den engelska sydkusten. jag lyssnar på josh rouse, sufjan och lite annat, vaknar av fiskmåsars skri, och för en gångs skull är jag faktiskt ganska lugn.
har liksom flytt,
och även om det aldrig håller i längden så överlever det ett par dagar.

han sade alltid att jag underskattade det här huset, verkade övertygad om det, men han hade så fel. av alla platser jag varit på är det här det närmaste hem jag någonsin kommit, det här huset med väggar och tak täckta av vit färg och golv av trä. här har jag alltid kunnat andas fritt, och det bästa är när man är ensam här. just därför har jag aldrig behövt skrika ut hur mycket jag tycker om det, för det är som om huset känner mig och jag känner det och vi behöver inga ord.
och det gamla päronträdet utanför börjar snart blomma, och då ska varje fönster stå öppet för att få in den där lukten. och när päronträdets blommor givit plats åt frukt, då kommer jasminbuskarna att blomma och det kommer att lukta smultron i varje liten vrå, och jag kommer att ta in blommande kvistar och inte bry mig om att myrorna följer efter,
som de gör varje år.

och att kunna gå barfota ner till det böljande blå, där molnen vandrar bekymmerslöst över himlen och speglas ner i havet, där det inte spelar någon roll om höststormar härjar eller om en stilla vind och sol smeker klipporna, för det är alltid lika vackert, om än på olika sätt.
och trots att även denna platsen påminner om vackra och fula dagar med honom och andra, så är det aldrig minnena som kommer först här.

nej, det här är den enda platsen där jag någonsin kunnat riktigt leva i nuet.
det kanske är det enda som krävs för att det ska kallas för hem.