i'm the kind that sees sun and brings an umbrella

och jag vill resa mig upp, ställa mig på mattan och kräla ut ur mitt skinn, lämna det där och gå vidare, sluta vara ett mellanting mellan ensamvarg och bekräftelseapa, stänga de dörrar som varit öppna och låta nya slängas upp i stället, vill lämna alla de där vännerna bakom, fast jag vet att de nya alltid tycker att det är konstigt att de är de enda, vill vara den jag är och fly allting på samma sätt som jag har lärt mig göra, alltid samma sak efter några år, men det funkar inte riktigt längre.

hon säger att hon inte tänker ödsla sitt liv på att oroa sig, att hon är nöjd där hon är, att livet är underbart, åh så underbart, och jag bara sitter ner, undrar hur hon inte kan se allt det där som jag ser, hur hon inte kan märka tiggaren som sitter på knä några hundra meter bort, den där lilla flickan på fem år som tvingas gå runt på kungsgatan och sälja tulpaner med ögon som mina, fast bruna. hur kan hon inte se att världen går långsamt mot sin egen död, att pojkar jag brukade känna slåss för fred i irak nu, alla de där människorna med sår inuti och utanpå, hur kan hon inte se ärren på den där flickans armar, ärren i mitt hjärta?
och ibland önskar jag att jag kunde vara mer som henne, fri från bojorna som allt elände knyter mig fast vid,
bojor som blir lite tyngre för varje dag,
men jag antar att jag aldrig kommer att bli sådan där.

hon ler mot mig, säger någonting om hemligheter,
har jag någon sådan där stor hemlighet som ingen vet?

jag låter en sekund passera innan jag svarar nej.