baby's black balloon makes her fly, i almost fell into that hole in your life

och någonstans på vägen föll jag ner i ett hål,
någonstans på vägen byttes sorgen mot ett ingenting,
för nu lyssnar jag på electronica istället för känslosamt gitarrspel,
bytte ut like you said mot we share our mothers health,
byxorna gick ner en storlek till,
jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

någonstans blev det där med att gråta mig själv till sömns varje natt till att stirra in i mitt vita tak, tårlöst, för någonstans fanns inte tårarna kvar, och alla de där skriken,
det känns som om jag kvävt dem,
men trots att de inte bultar lika frenetiskt i bröstet nu,
så tyngs jag ner av deras lik, liggandes i en hög i min mage.
jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

och kanske är det så här det är,
kanske är bitterhet och tomhet ett måste i ett vuxenliv,
kanske de krävs,
men jag vill inte ha dem,
vill inte ha dem här,
vill kunna skriva om någonting annat,
vill inte bygga fler masoleum av ord för honom,
vill att det ska räcka nu,
räcka.

för alla dessa ord slår mig i ansiktet nu,
skriker att jag borde ha gått vidare,
varför åh varför måste du ge syre åt det gömda,
varför kan du inte bara låta det dö dö dö,
så som det alltid var meningen att det skulle göra,

men om jag ska vara ärlig så är jag rädd,
för jag vet inte vad jag skulle vara utan den där klumpen i magen,
för även om jag ibland tillbringar dagar med att försöka svälta bort den,
så är jag rädd att det skulle eka ännu högre inuti om den försvann.
och jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.

nej,
det är inte honom jag håller fast vid,
det är bara det där med någonting,
det ger mig ett tillfälle att hålla mig fast vid någonting,
vadsomhelst.
bara jag har någonting att klamra mig fast vid när allt rasar,
vadsomhelst,
och jag vet inte, det kanske bara var en tillfällighet att det blev just honom.
eller så var det inte det.

och jag vet inte vad jag ska skriva mer,
för varje ord som rinner ur mina fingrar gör det svårare,
varje ord tvingar mig att inse dess tvetydighet,
och det finns ingen verklighet längre,
för jag vet inte om det ens är möjligt att ord kan riva upp sår och samtidigt smeka dem till sömns.

jag vet inte,
och jag trodde aldrig att det skulle gå så här långt.
ett hål,
och det går rakt igenom nu.