this is fact not fiction for the first time in years

och herregud,

när den där människan pratar till mig på det där sättet, han är så äkta, och hans ord, herregud hans ord, de skär i mig så djupt, strör salt i alla sår, det blir så svårt att jag måste börja skruva på mig, flytta på mina ben, titta ut genom fönstret och vrida huvudet mot väggen, vart som helst utan i hans ögon,
för jag känner dem i halsen,
tårarna.

och han påminner mig om allt, att mina problem är äkta, hans var äkta, mina med, de är faktiskt äkta, alla tårarna i halsen är där av en anledning,
han frågar om någon kan föreställa sig hur det är att inte känna någonting,
ingenting alls,
total likgiltighet,
och jag knyter rep om min strupe för att inte skrika rakt ut att det där är jag, att varje liten bit är jag, att jag har väntat på det där i framtiden så länge nu att jag inte längre kan känna nuet,
att jag tar vad som helst, bara för att fylla det där hålet,
han pratar om det där hålet,
och mitt hål gör sig påmint som så många gånger förut.
han pratar om att aldrig kunna lita på någon annan, att inte vara värd någon annans känslor, att ligga på botten samtidigt som man är på toppen,
han pratar om mig.
han pratar om mig.

och herregud.

och jag inser att jag visst saknar honom, kanske inte just honom, men det hos honom som fick mig att öppna mig på glänt,
för han var den första som verkligen såg in i mig, även om det bara var genom nyckelhålet.
jag saknar sättet han strök fingrarna mot min kind när han såg att orden stockade sig i halsen, saknar sättet han höll om mig när vi stod upp på bussarna, saknar hur han log när han såg att jag gjorde det, saknar att han fanns där,
saknar att han någonstans förstod.

och herregud,

jag gömmer mig bakom strumpbyxor och sol,
men innanför strumbyxorna är mina ben fortfarande vita,
och trots att solen lyser utanpå är jag fortfarande grå inuti.