så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej

och snälla du,
börja inte skriva,
inte nu,
börja inte riva hål i mitt inre,
gör inte om min tysta tomhet till en som ekar,
där dina ord studsar mellan väggarna,
för även om de betyder någonting,
så förnekas all mening av mig,
på rutin.

och snälla du,
få mig inte att skicka dig sånger,
sånger som betyder någonting, så mycket för mig,
som skulle kunna säga dig allt det där jag aldrig vågade,
som jag vill ska riva hål i ditt inre,
sånger som skickar budskap,
för jag kommer aldrig att veta om de går fram.

och snälla du,
tvinga mig inte att dra upp knäna mot hakan,
lägga mig dubbelvikt i sängen och ignorera telefonen,
tvinga mig inte att känna sorgen över att inte kunna gråta ut,
allt det där som ekar i magen,
för det var så länge sedan tårarna föll nu.

och snälla du,
tvinga mig inte att tycka så illa om mig själv,
för att jag inte kan svara på dina närmande ord,
för att jag håller mitt avstånd,
för att jag inte kan ge dig någonting tillbaka längre.
och tvinga mig inte att tryckas upp mot väggen,
för alla mina hemligheter,
de är så mycket lättare att hålla inne när jag kan låtsas att du inte finns.

och snälla du,
tvinga mig inte att känna hur ekandet försvinner,
tvinga mig inte att bli samma människa,
tvinga mig inte att känna det som inte känns,

varje gång du säger att du måste gå.