torsdag, februari 01, 2007

and the sky's the same as your own, do you think of me? do the parks and trees and the leaves reach you there?

och jag ser den där reklamen där hon sjunger mitt namn om och om igen,
det känns som jag ser den konstant,
och jag undrar om han tänker på mig,
om hans hjärta slår ett extra slag när han hör mitt namn om och om igen,
eller om det i alla fall stannar upp ett tag.

och han sitter på ett tak,
och stjärnorna lyser,
precis som en av alla våra kvällar,
vi hade så många kvällar han och jag.
vi satt på en trappa, hans arm runt mig,
och han visste att det bodde så mycket tvivel och förlust inom mig,
och han frågade vad jag tänkte på,
och jag vände mitt ansikte upp mot hans,

och trots att jag ljög,
trots att jag inte sade att jag hade kunnat sitta där för alltid,
så tror jag att han kände det i mina ögon,
även om han aldrig vågade tro på det.
för hur vackra allas utrop inför hela världen och inför varandra än var, är,
så tror jag verkligen att vår kärlek talade starkare än ord.

och vi gick in till de andra,
och jag somnade lätt i hans knä,
men innan jag flöt bort i drömmar om honom,
hörde jag honom utbrista inför alla andra att jag var det finaste han kände till,
och jag somnade med ett leende på mina läppar,
och med hans leende på hornhinnan.

och jag tror att hans hjärta stannar till lite när han hör henne sjunga mitt namn om och om igen,
eller i alla fall slår ett extra slag.

4 kommentarer:

Anonym sa...

det är det konstiga. jag känner ingenting. det är tråkigt att allt är borta, verkligen... men mycket mer än så är det inte.
och då ställer man ju sig frågan om allt arbete var onödigt? om det ändå inte känns något att förlora det.

någon form av apatisk kris.

Anonym sa...

något åt det hållet ja.
brrrr.

Daniel Storey sa...

klart att det gör!

Daniel Storey sa...

klart att hans hjärta stannar till, eller slår ett extra slag. klumpen i halsen. det tar lång lång tid innan det försvinner. om det någonsin gör det.