i never wanted to love you, but that's ok, i always knew that you'd leave me anyway, but darling when i see you, i see me

och jag träffar L, det var länge sedan sist, och vi tar en kopp kaffe för att fly undan skyfallet.
och efter artighetsfraserna har dött ut eller fått sina svar så ser hon på mig,
frågar om det inte finns någonting kvar mellan mig och honom nu.

och jag ser mig själv utifrån, och det skär så hårt i mitt hjärta att se hur likgiltigheten har fångat mina ögon,
det skär så hårt att inte min blick, min mun, mitt hjärta inte ens ändrar form,
det skär så hårt att jag har skjutit honom så långt ifrån mig.

och jag ser hur orden kryper ur min mun, lögner,
om att det är hopplöst och länge sedan,
att tiden går vidare och jag med,
och sedan springer jag rakt in i muren som jag byggt upp runt mig själv.
L säger att jag kan få någon bättre.
hon förstår inte att det är han som kan få bättre än mig.

och jag är så trött på min hjärna,
min hjärna som hindrat mig,
skjutit bort allt det som varit viktigt, hindrat mig från att leva,
som hindrade mitt hjärta från att ge efter,
som förstör orden som kommer ur min mun varje gång jag ser honom,
som får mina ögon att kasta spikar in i hans,

allt det där jag borde göra,
jag är så trött på det.
det är inte liv,
måsten är inte liv.

för jag kan inte hjälpa att jag inte kan komma över det,
och det kanske är det som gör att det är värt att hålla fast vid?

och varje gång det gör ont i mig nu för tiden så omfamnar jag smärtan,
fångar den,
låter den flyga runt i hela mig,
stänger inte ute, inne den,
låter den flyga.

för den får mig att känna någonting,
och det kanske är det som gör att det är värt att hålla fast vid?

i can't explain the state that i'm in, the state of my heart, he was my best friend

och E ringer, träffas på stan, javisst, varför inte liksom,
det är inte precis som att jag har något annat att falla tillbaka på.

så vi vandrar, hamnar på café, jag kan knappt få i mig min cappucino,
den lägger sig som sten i magen,
som allt annat nu för tiden,
det tjänar inte ens till att försöka äta en normal portion,
jag mår bättre av en knäckemacka.

men cappucino, E pratar, kommer in på sin pojkvän, kommer in på gräl,
gräl som handlar om äktenskap, barn, vad ska de göra när de kommer till det stadiet,
och jag bara förundras,
och om jag hade en haka som fortfarande kunde tappa så skulle den göra det,
men nu rynkar sig bara ögonbrynen,
äktenskap, barn?

och jag funderar;
hur kan man någonsin lita så mycket på någon annan att man ens funderar på äktenskap?
hur går det till egentligen?

och jag antar att jag inte är i det stadiet än,
hur kan de vara det?

och efter ett tag vandrar min blick ut genom fönstret,
ser killen från i lördags kväll,
han ler ett förvånat leende och slänger upp en hand,
och hans glimt i ögonen är svår att stå emot,
så jag slänger upp ett leende och timern på lampan som finns i mina ögon slår på,
sedan vänder jag bort och tittar på tyget på soffan.

jag är inte i det stadiet.

never had so much, was afraid to keep

och jag minns alla gånger han försökte,
och de slår mig alltid lika hårt i magen,
för jag ville inte se dem då,
ville inte inse,
och jag har förträngt det så hårt,
för att skydda mig själv,

jag vet inte varför,
när jag gör allt för att förstöra mig i övrigt.

men alla dessa gånger han försökte,
alla de gångerna han ringde,
alla gånger han undrade om jag var upptagen,
hade jag inte hört om den där nya filmen, restaurangen?
den skulle tydligen vara bra.

men jag hade alltid något annat som tog upp min tid,
trots att det för det mesta bara var min stolthet.
och jag förblindade mig själv,
tvingade mig att inte se,

för han gick ju den där kvällen.

men det var jag som stängde dörren,
långt innan han gick.
och sedan låste jag den, reglade för, spikade upp mina brädor,
och någonstans där inne tappade jag bort nyckeln och hammaren.

och sedan dess sitter jag inlåst,
utan en chans att fly,
inlåst i ett hus av hjärnspöken och gammal ångest,

och ibland tar jag mig fram till dörren, lyckas få en glimt genom nyckelhålet,

och jag ser ut, minns alla gånger han försökte hitta nyckeln.

don't talk to us we're so pretty, and you, you look like tom petty

och fredag är thaimat och vin med L, borden bredvid tystnar när vi skrattar, männen lite längre bort ler ett leende och vi himlar med ögonen och häller upp ett glas till.
och jag vet inte varför jag himlar med ögonen varje gång,
vet inte varför jag inte låter någonting hända,
vet inte varför jag inte skapar nya minnen,

fast jo,
de är ingenting.

och lördag är sushi med A & S, flackar fram och tillbaka,
vet inte riktigt vad som händer,
och just när klockan varken är sen eller tidig drar jag mig hemåt,
jobb imorgon,
och jag har inte sovit på riktigt på fyra nätter.
vet inte varför jag envisas med att vakna en gång i timmen,
andlös för att jag tror att jag missat någonting,
kanske saknar jag bara någonting.

och i fredags trodde jag på allvar att jag var galen.

you or no one, i hope i'm wrong before i die of boredom

och kanske borde sova bättre, mer,
kanske borde dricka mindre kaffe, sprit,
kanske borde andas mer med magen, ta in världen, verkligheten.

och kanske borde le äkta leenden,
kanske borde börja ge alla någonting tillbaka,
istället för att vända ryggen till så att de inte ens ser det falska leendet,

kanske borde ringa tillbaka de där missade samtalen,
kanske borde säga ja lite oftare,
kanske inte borde sätta mig på tvären fullt lika mycket.

kanske borde radera hans nummer på telefonen,
fast jag vet inte vad det skulle göra för gott,
mina fingrar minns även om hjärnan stryper tankar,

kanske borde låta spöken i hjärnan flyga ut,
kanske borde låta nya flytta in,
kanske borde låta mig, alla andra, vara fri, fria
kanske borde göra allt det där jag borde göra.

kanske borde acceptera,
acceptera,
se sanningar som inte finns,
inbilla mig att ingenting finns kvar,
släppa taget,
släppa taget och gå vidare.

och ibland tror jag att det är alla de där
kanske borde,
kanske är de det som trycker ner mina fötter så hårt i marken,
tvingar mig att stanna kvar här,
i ingenting alls.

av jens

draw a dinosaur for me
make it big with shiny teeth
maybe add a little hole
girl you're drawing with some coal
and that's all that's left of it
a burned out diamond
worth a shit

you say it represents your heart
but that's so long ago
scientists found the parts
deep down in the snow

now it's stuffed in some museum
scaring little kids
with the inscripture "carpe diem"
something that you never did

allt jag bad om var ju en flyktplan, och lite tystnad då jag har just givit hjärtat sömn

och jag brukade tycka om att gå i folkmassorna,
det kändes som om jag kunde gömma mig när jag behövde det,
och det kändes som om de tittade de dagarna jag ville ha bekräftelsen.
och jag brukade slappna av, andas.

och nu kan jag inte höra någon skratta i andra änden av rummet, jag kan inte se någons blick på mig, kan inte råka stöta in i någon av tillfällighet, kan inte svara som jag brukade när någon känd okänd ringer min mobil,
för hjärtat skenar
och de pratar nog bakom min rygg.

och ibland vågar jag inte vända mig om när jag går.

och jag brukade låta dem prata om mig, visste att det inte spelade någon roll, det rörde mig inte i ryggen, för det räckte alltid med ett ögonkast på rätt sätt, ett ord på rätt sätt, för att veta att deras tankar snurrade runt; vänta lite, vad gjorde hon nu, vad händer?

jag brukade aldrig vara rädd,
men även om jag fortfarande går stadigt på mina klackar,
med ryggen rak,
och blicken högt upp i skyn,

så vågar jag ibland inte vända mig om när jag går.

and suddenly i don't feel fat anymore, i don't count my blackheads as a hobby, i don't count the marks on the wall, and i don't sleep well at all

och jag är svag ikväll, svag, svag, jag hatar att vara svag.
svag för att jag blir arg, svag för att jag inte kan hålla tillbaka, och det hela får mig att känna mig ännu svagare, för jag orkar inte bli arg, jag har inte energin,
det var så länge sedan jag slapp tröttheten,
jag minns inte ens.

och jag är rädd att jag inte ska vakna om jag inte ställer väckarklockan,
så den har blivit en rutin, varje varje natt,
och även om jag ibland tillåter mig att krypa tillbaka under täcket i en, två, tre, fyra timmar,
så spelar det ingen roll,
för jag är alltid trött.

och jag vaknar med huvudvärk från igår, och den ligger kvar, retar mig hela dagen,
och jag blir ostadig av två glas vin, och jag vet inte vad det är med mig.

och ibland vill jag bara höra någon fråga vad det är med mig,
även om jag nog inte skulle svara,
även om det är skönt att de inte bryr sig,
tydligen,
så skulle det kännas skönt om någon bara oroade sig.
fast det är klart, det är bara bekräftelse.
det är bekräftelse att vara ett vrak,
för visst har människor oroat sig,
visst oroade han sig,
men...

ge mig bara en anledning,
ge mig en anledning till att få glömma av väckarklockan,
en anledning till att få sova.
en anledning till att inte oroa mig för att inte vakna.
ge mig en morgon av solsken, ljus,
ge mig en morgon utan den gråa dimman som sköljer över mig när jag inser att jag måste upp.

ge mig bara en morgon utan en natt.

and out on the street, are so many possibilities to not be alone

och portarna har knappt hunnit stängas, mina fötter når nästan inte nedanför nedersta trappsteget än, säger hej, någon tar tag i mina axlar, vrider mig runt och slänger sina armar runt mig, trycker hårt intill. jag häpnar, säger hej J, funderar på om vi är inne på det stadiet nu, ömma kramar, men hans kind stryker mot min och jag ler lite, okej.

och går ensam nerför gatan, gammal vasa-man från motsatt håll, spänner ögonen i mig och ler med glimten i ögat, och jag är hopplös för glada gubbar, brist på mor och farföräldrar från år 1, och när han nickar glatt mot mig skrattar jag till, kan inte låta bli, och okej.

slinker in på gymmet, trycker upp ner, känner hur andetagen blir tunga och axlarna slappnar av, reser mig upp, sätter vattenflaskan mot munnen,
någon fångar min blick i spegeln, svart rufsigt hår och ögon, jag vänder mig om och ja, mungiporna åker uppåt, okej.

och jag går förbi fönstret, ibland låtsas jag som om jag inte bryr mig, men jag ser alltid om han är där inne eller inte, och jag lyckas alltid märka om han ser mig eller inte. han brukar göra det, brukar följa mig lite med blicken,
men jag orkar inte gå in nu, han höll någon annan i handen den där dagen,
och om jag ska vara ärlig så,
vet jag inte om det är värt det.
vet inte om han kan fylla ut de där skorna som har stått oanvända i mitt minne så lång tid.

men himlen lyser rosa,
samma färg som den klara luften ger mina kinder,
och jag ler lite, okej,
och vissa dagar är bra,

men på natten drömmer jag alltid om någon annan än alla de andra.

i guess we never really moved on

och alltså, det är jobbigt likt,
sådär likt att det vrider sig i magen,
att mitt ögonbryn drar ihop sig,
att mitt ansikte får en bekymrad min,
att mina fötter börjar stampa mot golvet,
så likt att min högerhand letar sig upp mot mitt öga och stryker över min kind,
så likt att det måste finnas någon mening,
jag menar,
varför varför varför, göra en sådan perfekt jävla blandning av just DE två?
varför?

det är så likt att det gör ont,

och jag gillar det lite.

i picked up a seashell to illustrate my homelessness, but a crab crawled out of it making it useless

och jag blev just så förbannad på den här uppgiften att jag slängde allt, inklusive min enda stiftpenna, jävligt hårt i golvet,
vilket resulterade i att stiften gick sönder,

så nu sitter jag här med en jävla uppgift och utan penna.

bra. jättebra.

helvete.

(och rubriken är bra)

i wish that i could slip into your body, follow your bloodstream to your heart, and just stay there,
just stay there

and i have learned that even landlocked lovers yearn for the sea like navy men

och jag letar fram leican ur något hörn någonstans,

den har legat glömd för länge,

bestämmer mig för att åka ut till havet och stormen.
och jag älskar mitt hav,

och jag går, marken är vit,
men inte av snö, för havsskum yr runtomkring,
fastnar på min tröja och smälter,
och hela jag smakar salt,
och jag älskar mitt hav.

och jag trevar med kameran, ovan,
men efter ett tag, sakta men säkert,
blir färgerna de rätta,
och saltet som täcker linsen smeker mina bilder, gör dem som tagna ur en dröm,
och saltet som smeker mina kinder, mitt hår,
det smakar så gott.
som gamla minnen,
och jag älskar mitt hav.

och jag är inte ensam här,
människor vallfärdar för att se vita vågor,
men jag vet precis vägarna man ska gå,
för jag har varit här så många gånger förut,
med mig själv,
med honom,

och till slut står jag i en gammal hamn,
ensam med de gamla fiskarna,
och finner mig själv minnas mina stunder här,
precis som de minns sina,
och vi står där, tysta,
med längtan i blicken,
men den längtan vi har är inte förtvivlad,
för havets vilda vals lugnar oss,
och jag vet inte hur, varför,
men vi älskar vårat hav.

och jag bryr mig inte om att mina skor är gröna,
att mina byxor aldrig kommer att räddas,
för jag älskar mitt hav,

och jag älskar att se hur fiskmåsarna leker med vinden,
önskar att jag kunde göra likadant,
och jag älskar mitt hav.

och sufjan ekar i mina öron,
kaskader av vågor ekar mot klipporna,
och vinden som ekar mot mitt ansikte får mig att öppna munnen,
och andetagen jag tar är de vackraste jag kan få,
som att andas in liv,

andaktig,
och tanken inuti ekar; vem behöver en kyrka?

och jag älskar mitt hav.

what i'd give to be the one, to have my name linger, on your tounge

och jag saknar london.

jag kanske borde lämna allt,
som jag brukade göra,
för jag har alltid varit sådan på något sätt,
allt eller ingenting.
antingen har du mig,
eller inte alls.

antingen var jag med honom,
eller så slutade alla sms, msn, mail, telefonsamtal,

jag vet att det är fel,
och att det går emot allt som finns inuti mig,

men hur grå jag än är inuti,
i mina handlingar är jag alltid svart eller vit.

och jag kanske borde lämna allt,
skära av alla trådar som borde vara band vid det här laget,
låta honom gråta över mig,

trots att jag inte vet om han redan gör det,
och trots att mina tårar slutade falla för länge sedan.

jag minns en dimma av tårar, flera gånger om dagen, varje dag,
varje natt, huvudet på en våt kudde,
i så lång tid,
en dimma av tårar,
och en dag;

slut.

jag saknar tårarna,
fast det gör jag inte,
men jag skulle kanske vilja sakna.

och är att vilja mindre äkta än att vara?
jag kunde aldrig svara,
kan du?

jag kanske borde resa mig upp och klippa alla trådar som borde vara rep nu,
men inget rep i världen kunde någonsin dra mig uppåt,
så vad är meningen?

jag kanske borde lämna allt.

men jag har alltid hatat att ge upp.

i take back everything i said, she can't hurt me and i can't hurt you, it's like were already dead

och gatlamporna lyser upp staden så vackert, trots polisens pikébilar som står parkerade mitt på gatan, trots att himlen varit grå och regn hela dagen, trots att jag skulle kunna strypa honom långsamt,
trots att min hjärna, mitt hjärta, ligger utspritt över varje gata, gränd ikväll.

för plötsligt var det ett par armar framför mig, och jag förstod inte, vem är det som stannar mig på min väg, vem förde mig tillbaka till verkligheten?
och jag vänder mig om och fastnar i hans ögon och jag bara undrar hur det är möjligt att vi är på samma plats, den mest ödsliga i innerstan, på samma tidpunkt, på samma dag, och hur kunde han se att det var jag?
och sedan bara förvirring, hur kan han? hur vågar han dyka upp när min sköld är nere, när min garde är sänkt, när jag bara går med tankarna på annat håll,
när jag inte är förberedd?

och jag ser hur hans ansikte lyser upp när han ser in i mina ögon, och känner hur mitt bara slocknar, känner hur han plötsligt ser in i två svarta hål, känner hur hela min fasad rämnar, faller ner till golvet, och sedan står jag där,
naken,

och hon sitter bredvid.
och jag ser hennes blick på mig,
och sedan slår hon ner den i bordet.
och då slår det mig, att hur naken jag än är,
så är det aldrig så hon kommer att se mig.

och när jag vänder blicken tillbaka till honom igen så vilar hans fortfarande på mig,
och då slår det mig, igen,
att det är inte bara jag.

men jag är inte förberedd, vet inte vad jag ska säga, jag trodde att jag kunde slappna av, trodde att han var i sin nya stad, det var ju bara en vecka sedan han åkte,
sedan jag kunde slappna av igen.
jag trodde att jag var trygg,
och sedan ett slag på käften.
så mina ord blir till is, som vanligt,
allt blir fel,
och han ser så där besviken ut som bara han kan,
och hennes blick vacklar fortfarande mellan bordet och mig, som ett rådjur i strålkastarljus,

och jag säger att jag måste gå,
och han säger att det är okej,
och hon säger inte ett ord,

och sedan går mina fötter sin väg,
lämnar min hjärna splittrad på golvet,
men jag tror inte att hjärtat låg där tillsammans med den,
jag måste ha tappat det någon annanstans,
ja.

och sedan slår det mig att det inte ens gör ont,
och det slår mig att jag vill att det ska göra det,
för jag känner hur det ligger därunder,
saknaden,
och jag känner hur jag fryser den till is.

men hon kan inte såra mig,
han kan inte såra mig,
jag kan bara såra mig själv,

och kanske dem.

och jag tror att jag hellre är känslor och förstörd än den jag är just nu.
jag tror att jag hellre känner,
någonting,
någonting.

häruppifrån hela världen ett skådespel

och jag vet inte vad jag kände för honom,
vet inte alls,
och jag läser gamla ord,
och vet inte om de är sanna,
vet inte om de bara är en produkt,
kanske av melankoli och fantasi,
kanske är de bara en dröm.

och jag vet inte hur många människor jag har slängt bort,
men jag vet att han var en av dem,
vare sig jag menade det eller inte,
och jag vet inte om jag ångrar mig.

och jag vet inte om jag vill glömma,
vet inte om jag vill gå vidare,
vet inte om jag vill stanna kvar,
läsa gamla ord och stirra på gamla minnen,
och jag vet inte om jag vill hämta telefonen,
den har varit avstängd i två dagar,
vet inte om jag vill sätta på msn,
jag har varit borta i en vecka,

vet inte om jag vill återvända,
vet inte om jag vill stanna kvar,
vet inte om jag vill fly.

och jag vet inte om jag har släppt taget om marken nu,
vet inte om jag faller uppåt eller neråt,
vet inte om jag kanske bara svävar stilla,
vet inte vad jag ska tro på,
vet inte vad jag ska hoppas på.

och jag vet inte vem jag är,
men jag tror att jag tappade någonting på vägen,
och jag vet inte om jag vill gå tillbaka och leta.

something to do with my hands

you know it kills me to see such a pretty girl so tired
you've got your mother's cheekbones and your father's crooked smile
forget all those places that you've never really been
and all those situations you somehow found yourself in

let your body sink into me
like your favourite memory
like a line of poetry
or a fucking fit of honesty
i'll do my best to keep you, keep you sleepy as the south
with my old watch on your wrist
and my thumbs inside your mouth
suck on my fingertips until you kill all my prints
so your boyfriend has no clue
of how much i've been touching you

my problem with me is my problem with you
it doesn't take much
for me to come unglued
i put my headphones on
and hear your favourite songs
and it kills me to know
that this won't be one of them

you know it saves me to think even for a little while
i owned the set of shoulders that you came to rely on
like in that movie theater when you whispered in my ear
i almost didn't make it
this has been my hardest year
your job is killing you faster than a cancer could
so now you're giving up like they always said you would
you've got that old map out now and you find the furthest town
you hope that if you're lucky this is where you'll settle down

i don't care if you move
i don't care if it's far
all that i ask is that i know where you are
in case our timing is right
in case you need more from me
than a bit of advice
or a tounge full of sympathy

you know it kills me to see such a pretty girl so tired
you've got your mother's cheekbones and your father's crooked smile
forget all those places that you've never really been
and all those situations you somehow found yourself in

let your body sink into me
like your favourite memory
like a line of poetry
or a fucking fit of honesty
i'll do my best to keep you, keep you sleepy as the south
with my old watch on your wrist
and my thumbs inside your mouth
suck on my fingertips until you kill all my prints
so my girlfriend has no clue
of how much i've been touching you

waking up was kind of strange, the last two years have made a change

och jag tycker egentligen inte om att fråga, har aldrig varit ett stort fan av frågetecken, vet inte varför, det är sådan jag är, men alltså,

ibland undrar jag hur det blev så här.
ibland är det som om jag vaknar upp från två år av sömn, och allt som min hjärna hittar bland alla småbitar av de där drömmarna är bara två små ord, så enkla;

vad hände?

vad var det som hände den där dagen? varför, hur är det möjligt? det går emot allting man tvingas lära sig, och trots att jag aldrig har varit så mycket för mallar så måste jag undra.
vad hände?

hur kunde jag plötsligt bli hel och halv på samma gång, bara tack vare ett par ögon som såg in i mina? hur kunde färgerna komma tillbaka efter så många år, endast på grund av en annan hand runt min, när det hade varit så många händer runt den innan? och hur kunde alla dessa färger lära mig hur svart, vitt, grått verkligen ser ut?
och varför var det just han?

och hur kunde han få mig att längta så mycket, efter någon som var så nära, när jag aldrig någonsin hade längtat förut? hur förvandlades jag från den som skrattandes slängde bort varje person som knackade på dörren till flickan som kunde ligga i timmar på badrumsgolvet, med handen mot hjärtat, hon som inte kunde stoppa värken i bröstet?
hur blev jag flickan som inte ville stoppa värken?
hur blev jag flickan som fortsatte peta på skavsåren, för att de påminde mig om honom?

och hur blev den flickan till någon som ligger vaken varje natt,
av saknad till skavsåren som började läka i alla fall?
hur blev hon till någon som vänder bort blicken och låtsas som ingenting när hon ser hans nya?
hur blev hon till någon som alltid hoppas på att hon ska förbli hans gamla. att han aldrig ska glömma. att han ska dö inombords bara för att hon dör inombords?

och vart tog all längtan vägen?
jag tror att det var min längtan som tog mig vidare,
som höll kvar alla färger.
men den kanske läkte, med skavsåren.
och det kanske hade varit lättare om skavsår inte sprack upp så lätt.

och när jag ser tillbaka på den tiden, då känns det som jag sov.
men sedan ser jag tillbaka på igår,
och det känns likadant.
samma som förra minuten.
och det slår mig, att alla de där stunderna som aldrig riktigt lämnar mig - kanske det var då jag var riktigt vaken.

men jag kommer kanske aldrig förstå vad det var som hände.

if i had you here, i'd clip your wings, snap you of and leave you sprawling on my pin

och jag läser gamla sms,

all you need is love,
så jag önskar mig dig.
jag skulle nästan nöja mig med en kram.

och jag...
vet inte varför...

vet inte varför jag inte kan radera dem.

och jag undrar vad han skulle säga om han visste att jag har kvar dem.

och jag undrar om jag någonsin skrev någonting värt att spara.

title and registration

jag tror att jag behöver göra så här. just nu skulle jag inte ens bry mig om hur stygnen ser ut.