i never wanted to love you, but that's ok, i always knew that you'd leave me anyway, but darling when i see you, i see me

och jag träffar L, det var länge sedan sist, och vi tar en kopp kaffe för att fly undan skyfallet.
och efter artighetsfraserna har dött ut eller fått sina svar så ser hon på mig,
frågar om det inte finns någonting kvar mellan mig och honom nu.

och jag ser mig själv utifrån, och det skär så hårt i mitt hjärta att se hur likgiltigheten har fångat mina ögon,
det skär så hårt att inte min blick, min mun, mitt hjärta inte ens ändrar form,
det skär så hårt att jag har skjutit honom så långt ifrån mig.

och jag ser hur orden kryper ur min mun, lögner,
om att det är hopplöst och länge sedan,
att tiden går vidare och jag med,
och sedan springer jag rakt in i muren som jag byggt upp runt mig själv.
L säger att jag kan få någon bättre.
hon förstår inte att det är han som kan få bättre än mig.

och jag är så trött på min hjärna,
min hjärna som hindrat mig,
skjutit bort allt det som varit viktigt, hindrat mig från att leva,
som hindrade mitt hjärta från att ge efter,
som förstör orden som kommer ur min mun varje gång jag ser honom,
som får mina ögon att kasta spikar in i hans,

allt det där jag borde göra,
jag är så trött på det.
det är inte liv,
måsten är inte liv.

för jag kan inte hjälpa att jag inte kan komma över det,
och det kanske är det som gör att det är värt att hålla fast vid?

och varje gång det gör ont i mig nu för tiden så omfamnar jag smärtan,
fångar den,
låter den flyga runt i hela mig,
stänger inte ute, inne den,
låter den flyga.

för den får mig att känna någonting,
och det kanske är det som gör att det är värt att hålla fast vid?