never had so much, was afraid to keep

och jag minns alla gånger han försökte,
och de slår mig alltid lika hårt i magen,
för jag ville inte se dem då,
ville inte inse,
och jag har förträngt det så hårt,
för att skydda mig själv,

jag vet inte varför,
när jag gör allt för att förstöra mig i övrigt.

men alla dessa gånger han försökte,
alla de gångerna han ringde,
alla gånger han undrade om jag var upptagen,
hade jag inte hört om den där nya filmen, restaurangen?
den skulle tydligen vara bra.

men jag hade alltid något annat som tog upp min tid,
trots att det för det mesta bara var min stolthet.
och jag förblindade mig själv,
tvingade mig att inte se,

för han gick ju den där kvällen.

men det var jag som stängde dörren,
långt innan han gick.
och sedan låste jag den, reglade för, spikade upp mina brädor,
och någonstans där inne tappade jag bort nyckeln och hammaren.

och sedan dess sitter jag inlåst,
utan en chans att fly,
inlåst i ett hus av hjärnspöken och gammal ångest,

och ibland tar jag mig fram till dörren, lyckas få en glimt genom nyckelhålet,

och jag ser ut, minns alla gånger han försökte hitta nyckeln.