hands down, i'm too proud for love

och det är det där med att tycka om på avstånd.
hur jag mentalt förbereder mig varje gång för han är ju kanske inte där,
och jag klarar ju inte av krossade förväntningar.
det är det där med hur jag läser honom när jag tycker om honom på nära håll; hur jag inte vet; hur jag kanske bara inbillar mig den där gropen i kinden, den där svaga lutningen framåt,
hans blick kanske bara finns i mina egna ögon,
jag vet inte.

jag tycker om honom på avstånd.
och jo, jag vet nog att han tycker om mig på avstånd också.
kanske till och med på nära håll.

men jag kanske tycker mer än bara om honom.

jag åker om tre veckor och jag går igenom den där fasen nu,
lugnar ner mig, sover ut, dricker mindre och äter mer.
jag åker och äter lunch i långedrag och stirrar på utsikten.
jag har klippt av mig mitt hår och folk känner inte igen mig längre.
det är skönt, jag tycker om det; som om jag långsamt suddar ut mig själv för att ge plats åt någonting nytt,
någonting som jag skulle kunna visa upp för någon, för honom, och säga att jag går framåt.
framåt; jag känner mig inte längre fast i något parallellt universum där tiden ständigt svänger tillbaka igen, alternativt står stilla.

jag åker om tre veckor nu och jag tycker om honom på avstånd,
och kanske vågar jag bara för att jag vet att vi inte har någon tid.
älskling, det är inte du,
det är inte jag,
det är bara tiden,
men vi vet nog aldrig vart den för oss.