in church on sunday, making out in front of the preacher; you had a black shirt on with a big picture of nietzsche

och gudstjänsten tar mer än två timmar och hela tiden sitter jag och skruvar på mig själv i min skinnjacka och ofokuserade blick,
för den där övertygelsen de har i ögonen är nästan det mest obehagliga jag vet och jag sjunger inte med i psalmer, säger inte amen,
och medan min mamma ger mig en ond blick ett par meter bort inser jag att det inte är på grund av det jag alltid trott.
det är inte det att jag är avundsjuk på att de kan tro så blint.
jag tror bara inte.
eller rättare sagt,
jag vet inte.

*

och jag går genom slottskogen med henne medan molnen ovanför liksom ofrivilligt tappar regndroppar lite då och då.
jag går tyst och lyssnar och håller med ibland, ger henne nya perspektiv och plötsligt inser jag att jag just där är mer en vän än jag någonsin varit.
och när hon stannar upp för att hon inte vet vad hon ska säga säger jag att det i efterhand är bra att ha mått riktigt dåligt,
för när man väl inser att saker och ting kan bli bättre kan man leva mycket mer.
och medan regnet faller säger jag att jag är glad att jag mått som jag mått, för nu vet jag att jag aldrig kommer tappa tron på mig själv,
och hon ser på mig och jag tror att det här är första gången jag någonsin gett någon en glimt av allt det där svarta.

*

och jag sitter ensam i bilen och väntar på de andra på väg ut till huset vid havet, och jag låter ipoden slumpa fram sånger signerade kent och jag lyckas till och med lyssna på hela mannen i den vita hatten utan att drabbas av panik.
jag går igenom minnena;
den sista låten av en konsert med tjugo tusen människor inträngda i det största tältet i norden,
hans armar runt mig för första gången på riktigt och allting var på riktigt för första gången någonsin, även om det nu i efterhand mer liknar en film.
vi var en film, han och jag,
och ironin i att vår låt handlade om att vara livrädd för att leva och dödsrädd för att dö blev aldrig riktigt ironiskt för det var så hela vårt förhållande såg ut.
älskling,
vi ska alla en gång dö,
men det gör inte lika ont längre.

*

och mina minnen är bara minnen nu, och de vecklar inte ut sig på samma sätt på mina ögonlock när jag sluter dem.
jag lever inte i det förflutna nu och jag såg på bilder på honom idag.
han stod med armen runt någon söt brunett och mitt hjärta gick inte ens sönder.
sedan såg jag på bilder på mig själv och såg någon annan än flickan jag var för två år sedan.

och jag tänker att han kanske inte ens hade känt igen mig om han såg mig nu.

*

och jag har inte riktigt någonting att haka upp mig på här nu.
i brist på krokar att fastna i svallar jag fram på mestadels lugna böljande blå vågor genom stan. ibland flyter någonting förbi och jag stannar för en natt men så fort morgonen kommer igen skiner solen och jag fortsätter min färd.
jag har ingenting att haka upp mig i nu och det är skönt.
jag behöver inte tänka så mycket nu,
och det är skönt.
jag bara lägger mig i gräset och njuter av göteborg medan jag kan.
biljetterna är bokade,
i september skiljs vi åt.