och jag är ledsen, men jag kan inte hjälpa det,
när marken plötsligt öppnar sig under dig ser jag dig för första gången för den du är; naken och utan alla de där undanflykterna och all den där ironin.
plötsligt står du där i det som en gång var din säkerhet,
din fasta framtid,
och när du står där i ruinerna bultar kanske ditt hjärta för första gången på länge av en annan anledning än drogerna.
och när marken plötsligt öppnar sig under dig kanske du ser allt det där som finns rakt framför dig på ett annat sätt,
och kanske kan din osäkerhet nu ge dig något att kämpa för,
och den här gången kanske jag kan stanna,
för din skull.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ta bort "kanske" och kasta om "jag" och "kan". lycka till nu.
tack erik. men det är svårt att stanna, när den enda gången hans blick verkligen fokuserar på mig är när knarket har suddat ut allt i periferin. jag vet inte om det är bra för mig, i längden.
(och ja, ibland tror jag också att jag lever i en dålig såpopera.)
Skicka en kommentar