och alla har nåt att bekänna, och alla vill att jag ska lyssna, men inget här är heligt mer, inte som när jag försökte få dig att le

och ibland känns det som om jag har tusen personer som drar i mina tröjarmar;
drar ut mig på längden och tvären fastän allt jag egentligen vill är att krypa ihop,
in i mig själv,
men de pickar och pockar och alla vill ha djupa samtal där vi tillsammans reder ut deras problem och analyserar sönder dem in i minsta detalj,
men jag orkar inte,
vänder alltid andra kinden till och svävar bort tills de stannar upp och frågar mig hur jag mår egentligen och jag vill egentligen bara skrika att jag är så trött på att tänka, på att analysera och dividera, revidera och konstatera;
vill bara egentligen lägga mig ned under snötäcket som föll idag,
mitten av mars,
krypa härifrån och bort någonannanstans där ni inte kan nå mig.

du, jag tror du har en depression eller någonting,
och jag kan inte låta bli att skratta till.