01.45 lördag natt, ingen sömn

...och jag sitter mitt i natten i moln av vita lakan, avsaknaden av färg syns trots totalt mörker. vinden viner runt husknutens hörn, min säng står innanför, i samma hörn; jag är skyddad från stormen, inuti, utanför.
jag ser ut genom fönstret vid fotändan, kan inte sova, finner varken ord eller ro fastän jag har tillbringat minst fyra veckor som avdomnad nu. ser ut, de vita figurerna där bakom trädet, på gatan, är de människor eller kanske bara grindstolpar? jag tänker på hur många gånger jag har suttit såhär; jag borde minnas grindstolpar.
allt jag minns här är en svunnen tid; där vid brevlådan, en kyss farväl någon vårkväll. där, på altanen; jag ser oss nästan, hur vi satt i regnet, skyddade oss under samma blå markis i mörkret. jag; inramad av din kropp, min rygg mot din mage, din andedräkt mot de små håren i min nacke. dina armar i perfekt harmoni; avslappnade runt min bröstkorg som sakta höjde sig, upp, ner. sensommar, tidig natt. hur tystnaden bröts av regndroppar mot trägolv och dina ord; ser du hur bra du passar in i mina armar? som om vi var gjorda för varandra.
så många ord du präntade in i mig; gjorde till en del av mig, utan att du visste. en famlande, berusad hand där vid ytterdörren, ett leende brännandes mot min rygg. slutet; när du gick medan du trodde att jag sov. hur du försökte gå utan att väcka flickan där inne med kniven i bröstet; det tysta klicket när dörren stängdes efter dig; hur det skar igenom mig, precis som du, blev till en del av dig. du blev min stängda dörr. varje natt.
när vi började sa du att du ville visa mig extas. du nämnde aldrig det där antiklimaxet som du dömde mig till på samma gång.

jag minns; en annan flicka i samma säng. jag tror jag är annorlunda nu. jag minns inte lika mycket längre. låter inte ögonblick flytta in på samma sätt. det är fullt.
jag blundar från regnstänken på fönsterrutan, låter vita lakan blekna, försöker spela upp de senaste månaderna på biodukarna som är mina ögonlock. de visar korta fragment av desperata försök till ett liv; okända män, deras händer, skuggor avtecknas mot sovrumsväggar i skenet från gatlampor utanför. jag försöker räkna upp namn men minns bara min hopplöshet, självföraktet som exploderade i min mage varje gång jag såg min hand stryka över en arm som jag egentligen inte ens ville röra. hur oövervinnerligheten dör, hur bekräftelsens rus försvinner, byts ut mot en klump i magen.

jag försöker leva men jag kommer alltid tillbaka till ruta ett; tom och grå, ensam i en säng ute vid havet. ensam; jag vill krypa in i skalet igen, har nog redan börjat. vill inte prata om det, ser ni inte att allt står stilla och förändras på en och samma gång?
jag blir sakta galen, känner det rusa i mig; trycket över bröstet gör sig påmint om kvällarna nu igen och jag stirrar på tabletter badrumsskåpet men lämnar dem varje gång; dricker espresso i en fönsterglugg istället och solen skiner men inte på mig och jag vet inte vart jag ska ta vägen;
för allt är så vackert i göteborg om våren och krokusarna blommar i vasaparken, men det vill inte bo i mig, mina väggar är nedslipade, av glas nu, hala, och ingenting fastnar; glider bara ned, blir till en grå sörja i magen,
och för varje par jag ser hålla händerna dör jag lite till och allting går på slentrian och jag får dåligt samvete över hur jag slösar bort min ungdom, men jag vet inte hur man gör.

spöken i mig har fått liv på nytt och de mumlar till mig så enträget att jag inte kan föra externa konversationer samtidigt; så jag låser in mig i ett hus vid havet istället, badar i ett hav av vita lakan medan tiden rusar förbi, medan jag står utanför och ser på. kanske är jag lika urtvättad som jag känner mig, som jag kände mig för några timmar sedan då jag låg naken i duschen i en timme, stirrandes på kaklet medan vattenstrålarna gjorde röda märken på min kropp.
allt är ingenting och här står tiden stilla, fyller upp varje sekund, kvadratmillimeter.
där är vi; i soffan, jag ligger stilla mot din axel. där var vi; i duschen; du tryckte upp mig mot samma kakel medan vattenstrålarna dansade bort vår svett.
här är vi; gömda från yttervärlden i ett hav av vita lakan; vinden viner runt husknuten.
sedan; efter någon sekund; här är jag.

du hade gråtit om du såg mig sådan här.
jag har inte gråtit på ett och ett halvt år.