sometimes i feel that you're a part of me, although it don't seem real, it's how i want it to be

och ganska ofta fastnar jag med blicken på män jag inte känner, lite för länge, lite för ofta.
låter tankarna fastna på dem, låtsas.
han som alltid sitter på favoritcafé samtidigt som mig, han med det välklippta håret och den fina jackan,
han kan utan förvarning plötsligt hamna i den där fläcken som morgonsolen som skiner in över min säng skapar varje morgon,
en hand genom sitt rufsiga hår.

baristan där inne knackar på min dörr med middag för två i handen;
jag hade vägarna förbi, bara,
en lättsam blinkning som rycker i hans högra öga.

någons händer som flyter över min näsrygg, ögonbrynen,
någon som kikar på mig i smyg när jag försöker hitta någonting att ta på mig på mornarna efter,
beundrandes hur jag målar mina ögonfransar svarta.

och jag slår undan blicken, önskar att jag hade en cigarett, ringer någon,
lyssnar på åh, jag önskar att jag bara kunde bli kär.
och jag letar efter känslorna där i magen,
men hittar inga.
och det gör mig ingenting just nu.

jag lutar mig bakåt, mot tegelväggen,
försöker låsa fast mina tankar i hur skönt solen skiner,
hur fina knopparna kommer vara på det där trädet om bara en stund,
vad jag ska göra efter att jag gått härifrån.

jag snurrar halsduken dubbla varv,
new order i lurarna,
baristan blinkar åt mig när jag går,
tack för idag,
förbi han med den fina jackan, han är verkligen välklippt,

han ser upp från sin tidning, på mig,
en nickning, ett leende,
och jag småler;
tänk om han bara kunde se rakt igenom mig.