och januari alltså,
januari dödar mig långsamt.
jag försover mig varje dag;
ser på klockan men låter det inte riktigt röra mig i ryggen,
vänder hellre ryggen mot och somnar om tills överjaget får övertaget och drar mig upp ur varma sängen, upp i kalla rummet, ut till varma duschen där jag bara står i det skållheta vattnet, för trött för att orka tvätta håret.
jag har nästan bara på mig mina hightops, alternativt jodpuhrs när jag vill vara lite fin; klackarna står kvar på skohyllan och jag stänger alltid dörren lite för hårt när jag ska gå för att slippa höra hur de suckar åt mig.
utomhus regnar det varje dag, för det gör det i göteborg i januari, och jag förbannar mig själv för att jag inte köpte en vinterjacka med luva. rätt ofta lyckas jag bli så sen att jag faktiskt är tidig till nästa sak på schemat, vilket slutar med att jag får ta skydd inne på seven med en kaffe, stirrandes ut på rännilarna längs med kullerstenen och med writer's block på repeat medan alla viktiga människor i den här staden springer runt på sina viktiga ärenden och jag funderar på vad det är jag vill göra men kommer inte på någonting, absolut ingenting alls.
på kvällarna håller jag på att bli galen, för rastlös för att sitta still, för trött för att springa runt, och jag är så trött på mig själv att jag inte vet vad jag ska ta vägen;
funderar på att hoppa ner i sopnedkastet men inser att mitt överjag skulle känna sig förolämpat så det hela slutar med att jag gör något radikalt,
skickar iväg ett meddelande till han från förra veckan, sådant där jag inte gör, och jag blir så nöjd när han svarar sekunden senare, något som leder in på en konversation som varar i två timmar utan att någonsin nudda någonting intressant tills jag tackar och säger god natt, säker på att han ska höra av sig inom två dagar,
och nu har det gått tre och jag förstår inte riktigt, nu är jag ännu mer trött på mig själv, något som han också måste vara,
så jag flyr undan köksknivarna, ner i sängen, en natt närmare februari,
och när jag vaknar suckar jag över mörkret och vänder ryggen mot världen en gång till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har nyss hittat hit, och jag orkar inte läsa för mycket i taget för varje inlägg är ett bekant knytnävsslag i magen. Och samtidigt vill jag aldrig sluta läsa för så här nära har ingenting kommit på länge. Och ja, jag har druckit lite för mycket vin ikväll men det gör det bara smärtan skarpare, mer påtaglig, mer verklig. Jag vet inte varför du skriver eller vad du vill säga men jag måste i vilket fall få tacka för att du får mig att känna någonting.
precis därför skriver jag. för att när känslorna inte kommer längre slutar man dela in dem i bra och dåliga,
istället rangordnar man dom efter styrka. och smärta är den starkaste. och därför behöver vi den,
tror jag.
det är helt enkelt enklare så.
Skicka en kommentar