och ni vet,
natten smög sig på sakta,
det märktes inte,
och sedan smög jag in i en taxi,
och jag tror klockan var för mycket men,
på något sätt lyckas nätterna ändå alltid hålla sig unga;
kanske för att det blir mörkt så tidigt så här års.
och ni vet;
man sätter sig utanför på en bänk,
och grusvägen till dörren som den står bredvid
den är kantad av träd.
det är fint,
som om vi vore ute på landet fastän vi nyss var i stan,
och jag tänder min cigarett trots att skinnjackan redan luktar för mycket.
och han står framför,
några meters mellanrum,
precis som han inte vågat komma närmare fastän jag åkt med honom i en taxi hit redan.
och han ser på mig,
gåtfullt,
och jag vet inte om det är mitt eller hans eget mysterium han försöker lösa,
men det finns inga gatlampor här,
bara en lykta bredvid dörren
och sedan stjärnorna såklart,
och han ler och ber mig släcka cigaretten,
fastän det är hans egen,
och jag bara ler mot honom och skakar på huvudet.
och han vågar sig närmre,
försiktigt,
sätter sig bredvid,
och medan han kysser min hals ser jag upp mot stjärnorna och undrar hur länge jag ska stanna inatt.
ni vet,
jag vill aldrig ha det som är riktigt,
för mina fantasier verkar alltid överträffa verkligheten.
det känns bara i drömmarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är underbart att kunna drömma. Synd att man måste vakna och tvingas inse att det bara var en dröm.
jag blir som vanligt speachless av dina texter. de är underbara. du sätter ord på mina tankar och känslor. tack.
yen - ja. jag undrar om man måste sluta drömma för att verkligen kunna leva...
la linda - jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara på sånt där, men det gör mig så nöjd för det finns så många som jag känner sådär för och att få en aning om att nån kanske tycker lite det om mig är jättefint, just för att jag avgudar så många andra, ah, i alla fall, tack fina du.
Skicka en kommentar