jag brukade citera evert taube, jag brukade gå bredvid dig

och himlen är gulsvartblå framför mig och speglar sig i havet som kastar sig upp mot stenarna och formar kaskader av vitt skum och vattendropparna flyger genom luften, ända fram till min kind där jag står lutad mot en vägstolpe i en tröja som inte är min men som låg i min garderob i alla fall,
och jag står där, lutad mot en vägstolpe, helt ensam, bara jag och havet och himlen och i hörlurarna sjunger håkan om att solen har gått upp men att den inte lyser på oss,
och jag står där och försöker insupa allting, försöker ta kort och sortera in dem i album i huvudet, står och stirrar på skönhet, liv,
försöker svälja det och låta det fylla upp det där tomrummet inuti, ta över, få någonting inom mig att forma kaskader av någonting, vadsomhelst, allting, så länge det är någonting annat än ingenting,
jag är så trött på ingenting,
och vid horisonten ser jag ljusen ifrån ett stort skepp och månen lurar bakom de svarta molnen som tornar upp sig bakom mig och havet sjunger och det borde vara storslaget och håkan sjunger i öronen om hur mina tankar har gått i cirklar och om hur det inte finns någon tid att vila och jag bara står där och låter tankarna snurra runt runt runt och jag tänker att jag brukade gå här bredvid dig, och det gör inte ont att tänka tanken längre, känns bara som ett ingenting, ett faktum precis som vad som helst annat, som att ett plus ett är två fast det tydligen aldrig är det i alla fall i verkligheten,
och medan jag undrar varför jag bara saknar dig när du är alldeles bredvid sjunger håkan i mina öron;
måste härifrån måste härifrån måste härifrån måste härifrån måste härifrån.