och där jag går längs havsslingan ännu en kväll, med hörlurar i öronen och den där tröjan idag igen över axlarna är luften alldeles klar och lätt och himlen har inte ens hunnit mörkna än när någon plötsligt hoppar ur bilen jag passerar, går rakt mot mig och jag ler och säger nämen hej och han ler och sträcker ut armarna, ut och runt om och jag trycker mig lite lätt emot honom för att jag tycker att han är värd det, kan trycka mig lite mot honom, behöver inte vara så sval, luften är sval nog för mig också ikväll. han har skaffat lite skägg och ser bohemisk ut och han säger att han ska grilla med några gamla vänner men att han gärna följer mig en sväng om jag vill och jag säger att det är klart att jag vill det och sedan går vi och pratar gamla minnen och till slut kommer vi fram till den vackraste utkiksplatsen i världen och han säger att han aldrig har varit här förut och jag säger att det är den finaste platsen jag vet och han ser på mig och nickar medan solen går ner ikväll igen.
jag berättar om min sommar som aldrig kom och han berättar om sin och jag skrattar för att han är rolig och vi sitter nära och hans andedräkt tinar upp mitt inre lite och han berättar att han reser om tre veckor, bort och iväg någonstans och jag tittar längtansfullt mot det blå där borta och han ser på mig med en rynka i pannan medan han säger att han tror att jag skulle behöva komma bort, iväg också och jag tänker att jag vet, jag vet. sedan träffar jag hans vänner, men jag klarar inte av att vara öppen och trevlig mot människor jag inte känner ikväll, kommer inte på något bra att säga, så han tar tag i min arm och frågar om jag vill gå en sväng till. vi går till nästa utkiksplats, klättrar ut på klipporna och havet har fått den där blå färgen som jag aldrig kommer att kunna beskriva, sådär som det bara är när solen är på väg att försvinna bakom horisonten,
och han säger att det är någonting med mig, någonting som sätter stopp, som om jag vore en dålig idé, på fel sida av gränsen,
som om han var på fel sida av min gräns,
och jag kanske borde bli förolämpad men jag vet att det är sant,
så jag finner mig själv bara nickandes och leende och sedan säger jag att havet är vackert.
torsdag, augusti 30, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Fina fina du. Stor kram!
Ps. Jag har flyttat, bara så att du vet.
Sådär blå som himmelen är när det är som kallast i januari och det fortfarande ligger en strimma av rosaorange kvar? För det mörkt djupblå går inte heller att beskriva.
sådär blå som när man kan sitta i en halv evighet på en trottoarkant och bara stirra rakt in i himlen för att den är så elektriskt blå att den hypnotiserar en, sådär blå fast ändå inte.
Att vi inte kan fånga det blåa med ord får berätta precis hur magiskt blå havet och himmelen kan vara.
Du skriver så vackert.
Skicka en kommentar