tisdag, juli 17, 2007

så jag låser dörren, öppnar fönstret, tar sats, mot vad jag kallar frid

och dessa relationer, alla dessa relationer, är de det som livet verkligen går ut på? det verkar så, jag försöker hitta andra saker att fokusera på men allt är så litet, allt är små platityder jämfört med alla spel vi spelar med varandra varje minut varje dag. jag kan fundera på små konkreta fakta men kommer alltid till samma slutsats; den att fakta är ointressant, tråkig, oböjbart; den att allt är relationer och den att inget svart eller vitt, inget rätt eller fel finns; den att alla situationer bara är formade av olika människors tolkningar och värderingar, ingenting är samma för två människor, och det är det som gör det så intressant.
alla de där spelen vi spelar, det är de som formar livet, de som gör att vi aldrig kan lägga oss ner på golvet och nöjt konstatera att vi vet allt som finns att veta,
det är de som håller igång våra hjärnor, får oss att uppleva nya saker,
det är de som krossar våra hjärtan,
men framför allt;
det är de som får våra hjärtan att aldrig någonsin bli nöjda, aldrig sluta slå.
det är så det måste vara.

4 kommentarer:

Anonym sa...

fint skrivet, och otroligt sant trasselfia. jag tror och känner att det är precis sådär

det är de som får våra hjärtan att aldrig någonsin bli nöjda

eija sa...

jag skulle gå under lite

fast
jag är tönta och har sparat alla. på papper.

alla dessa djävla realtioner du

Daniel Storey sa...

Det här fick mig att längta ännu starkare efter en pulshöjning.

Förresten, min kusin skjutsade runt mig i LA i söndags. Jag tvingade henne att ta omvägen via La Cienega så jag kunde få nynna lite. Samma kusin ska se honom live på Beverly Wilshire theatre om några timmar, så hon var förstående.

trasselfia sa...

eija - mhm, alla de där jävla relationerna.

storey - aah, tänk la cienega live. det låter som något jag skulle kunna tänka mig.