damaged goods

och jag sjunger i duschen, stannar plötsligt till med en hand mot kaklet, allt trycker mot min hand, den enda som bär upp och jag vet inte om det är vattendroppar från ledningarna i mina väggar eller de i mina ögon som rinner, men tror att det är de där isolerade i väggarna, tror inte att mina egna kan vara så där varma.
och jag vet inte vart jag ska, den där känslan bara kryper upp, kramar om mig, ett par svarta luddiga armar runt om mina höfter och jag vet inte vart jag ska, vet inte,
och det finns inga ord, finns inte ens en lampa och allt är bara tomt, fast ändå inte, ungefär som luft som blåses in i en ballong, ungefär som om luften börjar ta upp lite för mycket plats, ungefär så mycket plats som det finns, lite som att hela jag håller på att sprängas, ja, ungefär så, som om det där ingentinget tar upp så mycket plats att jag inte finns kvar,
jag vet inte vart jag ska och jag vet inte vart jag är och jag vet inte ens vem jag är.
regnet börjar smattra mot fönsterrutorna igen och jag står fortfarande framåtlutad, hela tyngden på handen, min lilla, lilla hand. jag står kvar, försöker låta känslan rinna av mig, men det går inte, vattnet rinner av den som om den vore ett lager av en andra hud,
som om känslan är taggar inuti men hud på andra sidan, utåt, en blank och fin yta men som inte låter någonting tränga in, blöta ner, fastna.
ingenting fastnar.
telefonen ringer där ute, jag svarar inte, svarar aldrig nu för tiden, vet aldrig vem det är,
måste alltid förbereda mig innan; lägga upp konversationer i huvudet, steg för steg, som om mitt sociala liv vore ett parti schack som jag måste vinna,
måste vinna,
jag måste alltid vinna,
måste alltid komma fram först,
men det är så jävla svårt när jag inte vet vart jag ska.