måndag, juni 04, 2007

there's nothing i could say to make you try to feel okay, and nothing you could do to stop me feeling the way i do

jag tror inte att du vet det,
jag tror aldrig att du har förstått det,
men jag vill verkligen att du ska vara lycklig.

och nej, det är sant, det har inte alltid varit så. då, den hösten då vi tävlade i vem som kunde kasta knivar längst in i den andres hjärtan, den hösten då vi låg nedsänkta i våra egna skyttegravar, mitt emot varandra, skjutandes skarpa skott samtidigt som vi gömde oss själva för att inte bli skadade,
den hösten ville jag att det skulle skära i dig.
så som det skärde i mig.
men egentligen så var det även då så enkelt som att jag bara ville att du skulle vara lycklig.
lycklig,
med mig.
och egentligen var det det som skärde mest i mig,
det faktum att jag hade förstört dina chanser att vara lycklig med mig.

de av dina skarpa skott som träffade hårdast, var egentligen bara mina.
som om jag skulle skjutit mig rakt i hjärtat,
det var bara jag.
för det mesta var det bara jag.

men dagarna gick, ja, för dagarna verkar alltid att gå, det finns ingenting att göra åt det. och allteftersom dagarna gick var vi inte längre pojkvän och flickvän, inte officiellt, inte ens för oss själva.
men vi var alltid något annat också,
och det där andra fanns kvar,
vårt uppbrott blev aldrig något uppbrott för det var fortfarande dina armar jag somnade i,
även då när det faktiskt var andras.
det var bara det att det bara var vi två som visste.
och jag fortsatte att skjuta mig själv i hjärtat, genom att ge mig till dig, hela min kropp, uppfläkt, som om jag vet att jag inte kan ge dig det som finns inuti, du vet att jag inte kan berätta, jag kan inte ge dig allt och jag vet att det dödar oss, men titta, du får allt som finns utanpå, se, hela min kropp, det är väl också jag, du får allt det som inte är allt och kan det inte räcka?

men det räckte inte, och även om det var ett vi just innan sömnen, så var det alltid ett du och jag när vi vaknade och gryningens oförlåtande solstrålar gjorde alla våra fel och brister så lätta att se, allt det som var verkligheten.
och jag försökte ge allt,
för jag ville verkligen göra dig lycklig.

och sedan blev jag den sista att veta om henne, någon annan, och lungorna tömdes men inga tårar föll, för jag förstod. och jag träffade henne och hon var allt annat än mig, och jag kunde förstå varför för det var ju så uppenbart att jag inte kunde göra dig lycklig.
hon som var tvärtemot - hon borde ju ha förmågan.
så jag tog hennes hand och hälsade, och även om jag aldrig sade något annat svaren på hennes få frågor, och även om jag såg rädslan och det där konstiga som inte kan kallas hat men som ändå är något liknande, även om jag såg det så lät jag det vara där,
för hon kanske gjorde dig lycklig.

och sedan vet jag inte vad som hände,
vet inte varför jag inbillar mig att du är där när jag vaknar,
vet inte varför du alltid dyker upp utanför min dörr, på riktigt,
och jag vet inte varför alltid ser på mig på det där sättet nu för tiden,
som om jag har blivit bräckligare,
som om du är rädd att jag ska gå av på mitten,
och jag undrar om du är den enda som märker det.

och om du vore här nu,
så skulle jag kyssa dig på kinden, inte på munnen,
inte hålla dig i handen, och inte försöka få dig att stanna kvar.
för jag tror att det enda verkliga sättet att få veta om du vill stanna hos mig är om du gör det utan att jag ber dig,
så som jag aldrig verkar kunna lämna dig.
du skulle fråga, bekymrat, så som du alltid gör, hur jag mår.
och den här gången skulle jag ge dig sanningen,
jag är ensam.

men jag skulle le, nog med en tår i ögat,
du kanske till och med för första gången skulle få se en falla ner för min kind.
och sedan skulle jag säga,
jag hoppas att du är lycklig.

lika lycklig som jag var med dig.

4 kommentarer:

Daniel Storey sa...

Vackert och smärtsamt bekant.

Å sa...

Så fint. Mitt hjärta går sönder lite.

Anonym sa...

många delar känns bekanta.
det gör lite ont.

du beskriver det så vackert, det är vackert även om det gör ont. jag hoppas att du blir lycklig. kram.

Anonym sa...

tack, tack och tack.
det gör lite ont att läsa, och hjärtat går sönder lite när man skriver, men efteråt känns det lite bättre. i alla fall ett tag.