i know it's not right but it seems unfair, that things are reminding me of you

och jag går neråt stan, tar vägen förbi hagakyrkan där människorna redan börjat slå sig ner i det gröna gräset bredvid rhodedendronbuskarna som står i sin bloms fulla prakt. nere vid gustaviskolan försöker stadspojkarna klättra i träd men blir avbrutna av beskyddande lärare som ber dem hoppa ner; pojkar, det där är inget klätterträd, och jag undrar vad det är hos trädet som gör att det inte är värdigt nog att ha tioåringar lekandes i sina gröna grenar, ja, för grenarna är så gröna som de någonsin kommer att bli och ja, det blev sommar i år också.

och jag springer runt, köper bikini och fyndar second hand, nöjd med min lilla tur, tränger ner alltsammans tillsammans med tröjan som jag tog med hemifrån och som visade sig vara helt överflödig, för sommarhettan har intagit staden och asfalten skulle brännas om man tog av sig på fötterna, men det är det ju så klart ingen som gör, för vi är ju mitt i staden. men jo, det blev sommar i år också.

och jag köper svenska jordgubbar i sin obligatoriska idylliska låda, en liter, jag köper lite lunch och träffar L nere vid kanalen. vi sparkar av oss skor, för här finns ingen brännande asfalt, bara gräs, lite blött fortfarande från skyfallen i morse. L ler för att jag ler för att jag ser lycklig ut och för något litet tillfälle känns allt så där okej, och allt det där som var för två månader sedan känns som en livstid sedan och jag undrar vad det är med solsken,
om det är så att solstrålar värmer upp tankar på samma sätt som luft,
så att de stiger och inte packas så hårt, görs som fjädrar i en varm vindpust från söder,
och om det är på det sättet, kommer då tankarna att kylas av på högre höjder precis som luften skulle göra,
och då,
skulle tårarna återvända då?
som regndroppar från himmelen?
som ett sommarregn?
det är sommar i år också.

och jag har nog legat begravd under mitt eget mentala täcke i några månader, för det som för mig känns som januari, februari? har plötsligt blivit högsommar, månaden är plötsligt den sjätte och det är faktiskt sommar, våren är över och hösten är inte ännu här, sommar, sommar, sommar, det där som jag alltid längtar efter,
och min hud har redan hunnit bli brun och stramar så där skönt i ansiktet,
snart är sminket överflödigt,
snart kommer håret vara mer blont än brunt och naglarna kommer att vara så där vita och slipade,
och där jag sitter i mina solglasögon och shorts är det fortfarande svårt att inse,
det där,
att det är absolut,
definitivt,
sommar igen.

vi tar bussen ut och snart ligger vi på solvarma berg, lapandes och alla verkar tillbedja klotet i himmelen, det och det blåa som sträcker ut sig och inbjuder genom att kasta sina påminnelser till oss genom stänken som skvätter upp ifrån det eviga mötet med grå klippor.
vi tar ett dopp och skrattar och jag tänker att det är det här som räknas.
men ändå,
på något sätt är jag inte riktigt närvarande,
som om allting är lite av en dröm,
är det inte lite för tidigt för det här än?
(det skulle ju vara bra nu.)

och jag sitter i ett fönster på tredje våningen, med ena foten på sängen sådär som jag brukar. någon enstaka bil passerar förbi och jag kan känna lukten från engångsgrillarna,
himmeln är blå i det fönstret där jag sitter, men i det tvärs över rummet syns den i rosa och orange,

jo, sommaren kom,
i år igen,
den verkar alltid göra det,
och den är alltid...
den vägrar alltid vänta på mig,
dig.