troubled mind

och ibland vill jag,
ibland tror jag,
att mitt liv är ett spel,
med olika nivåer,
när jag är klar med en,
kommer nästa,
lite svårare,
lite bättre.

när den här omgången började stod de utanför min dörr, framför mig, och de såg bara en flicka med hår i någon blandning av blont och brunt och rött, någon färg utan namn som inte ens gick under benämningen råttfärgat, bara kanske hårversionen av guld,
något som inte går att blanda fram bara sådär.
ögonen var gröna, som blanka sjöar,
blanka just för att ingenting riktigt syntes i dem, inte ens då,
de gick inte att läsa riktigt, för man fick liksom känslan av att de kunde ändras,
som kappor efter vindar,
men hon såg snäll ut.

och jag grät aldrig,
jag kunde bli irriterad, arg,
men jag grät aldrig,
och jag bröt aldrig ihop.
men ögonen, de visade alltid när jag höll på att gå över gränsen,
när de borde vara tysta,
be om ursäkt,
ta tillbaka,
eller helst av allt,
bara vara tysta.
hade alltid nära till skratt,
någon slags humor som man aldrig riktigt fick grepp om, men ändå,
någonting charmigt,
en glimt i de där ögonen som inte gick att skaka av kanske,
men ändå,
som en spegel,
en blank, hård vägg, som inte gick att se in i riktigt.

alltid så trygg ensam.

och ensamheten var egentligen ingen ensamhet, för jag hade mig själv.
en hjärna som kan föra diskussioner med sig själv, bolla idéer fram och tillbaka, skämta och fantisera,
framför allt,
minnas.
jag hade en själ som ibland lade sin hand på axeln,
har alltid krävt allt det mesta av mig,
men ändå vetat, förstått,
alltid förstått.

de andra har aldrig förstått.

så var jag den självständiga flickan i mitten av dansgolvet,
hon med glimten i ögat som alltid dör när hon inte vill mer,
hon som kan springa skrikandes nerför en gata,
hon som får dig att känna dig som den bästa människan i världen,
men som ändå aldrig ringer.
jag är henne,
hon som aldrig riktigt går att tyda,

hon som aldrig bryter ihop,
hon som aldrig gråter.

och jag tror att mina vänner är rädda för mig.