you don't have to put up a fight, you don't have to always be right

och han sade att vi skulle ses där, okänd anledning, och jag sitter i soffan med ett glas i handen, förstår inte och orkar ännu mindre.
vi skulle ha setts där för över två timmar sedan, och ilskan bubblar upp med vassa istappar i magen, gör mina ögon till glas och mitt hjärta till sten när jag sakta ger upp,
jag ger upp så mycket oftare än vad jag brukar.

och när jag hör hans röst ifrån hallen, en ölburk i hans hand, vänder jag upp blicken mot hans, och han nickar mot mig, och jag låter istapparna kyla ner blodet i mina ådror, men jag hinner inte ens hata honom lite innan mitt blod stannar helt när han säger jag hörde att du hade kul i torsdags.

i torsdags.
jag funderar på vad han vet, vad han menar, vem som har sagt det i så fall, och rummet börjar sakta tömmas på människor i takt med att vår tystnad bygger upp ett elektriskt fält av spänningar,
men jag frågar inte,
och han säger ingenting.
och så sitter vi, ibland sticker någon in huvudet, men går lika fort igen, torsdagen rinner genom min hjärna igen, vad var det som hände? det var i vilket fall som helst inte mitt fel,
visst, jag lade inte på när hans vän frågade om han fick sova hos mig,
men jag gick hem ensam,
och visst, jag dansade lite för nära,
men jag vände kinden till när hans läppar nästan snuddade mina.
och han kan väl inte ha berättat?

och sedan kommer det, allt det där som hållits inne, vi är alldeles för lika han och jag.
först rinner det bara genom små sprickor i fasaderna, men sprickorna vidgas och snart sitter vi där, med kalla ord forsandes ur revorna som är våra läppar,
han säger att jag aldrig är närvarande, inte ens när jag är nära,
jag säger att det är svårt att vara nära någon som alltid går,
han säger att det inte borde vara så här svårt,
nej.
han säger att vi kanske gjorde ett misstag,
att tillsammans kanske inte är för oss.
jag säger att om det är så han vill ha det,
då spelar det ingen roll.

och sedan fyller tystnaden tomrummet igen,
han stirrar ner i ölburken,
jag in i väggen,
och efter en tid, alldeles för lång, men ändå, kommer mina ord,
jag hoppar ner ifrån stupet,
en fot ner i avgrunden,
frågar om det verkligen är så han vill ha det.
han svarar att han inte vet,
inte vet om det ska vara så svårt.

tystnad,
och sedan hoppar han,
frågar om det är så jag vill ha det,
och jag släpper taget om kanten, tar ett andetag och säger det,
det,
jag vill vara med dig.

och den blicken,
hans blick,
den kommer att jaga mig i en evighet,
som om jag just sagt något helt otroligt,
och jag inser att han inte har någon aning om hur mycket han är för mig.
och han frågar, med ögon som tefat, menar jag verkligen det där?
en nick,
och han reser sig ur sin soffa,
sätter sig i min,
en sekund hinner gå,
och sedan hans armar som drar mig intill,
en kyss på min panna,
och ett

jag med.
jag med.