when everything is lonely i can be my own best friend

och jag sitter i fönstret till hotellrummet med ett glas vodka i min hand,
ibland tittar jag bort mot de andra,
de sover,
men för det mesta tittar jag ut,
för jag tycker om att titta ut genom fönster,
det får mig att glömma vart jag är.

och jag har shoppat och gjort min mage förvirrad genom att äta frukost, middag, lunch i två dagar,
vad är det här egentligen?
druckit lite för många stella och blinkat mot lite för många,
men jag vänder alltid ner blicken när de ler tillbaka nu för tiden,
förstår inte meningen.

och det gör mig så grå inuti att se att jag kan åka bort från allt, men aldrig mig själv,
att det aldrig riktigt fungerar så som jag har tänkt mig,
så trött på att de inte förstår,
och ibland funderar jag på att säga någonting av det som jag skriker inuti högt,
men ärligt talat så finns det inte ens.

och jag vet inte riktigt vad jag ska göra,
för det var så länge sedan jag levde i nuet,
jag har tillbringat år med att försöka överleva,
med att tänka att 'det här kommer gå över',
och alla de där tankarna,
all den där väntan,
den har krossat min verklighet,
gör att jag lever i drömmar,
och nu när jag inte ens har drömmar längre,
vad lever jag i då?

ibland försöker jag leva i det förflutna,
låtsas att jag somnar i hans armar,
men jag kan inte komma undan medvetenheten om att det inte är sant längre.

så när de andra sover,
sitter jag i ett fönster på sjätte våningen, med ett glas vodka i handen.
ibland ser jag neråt och tänker att alla kan flyga.
det är bara skillnad på hur lång tid det tar att nå marken.