well i didn't know that this was such a problem, it's gonna get better when we solve them

och efter en cigarett går vi in i det gigantiska huset. han går först med min hand i sin, tränger sig förbi alla människor som verkar ha fyllt hallen till bristningsgränsen, och väl inne i vardagsrummet med panoramafönster drar jag honom till mig, på dansgolvet. han småler medans hans blick söker sig neråt, mot mig och jag ger honom någon skämtsam sängkammarblick.
efter en drink eller två frågar han om jag vill ta lite luft. jag nickar och vi får hoppa över högar av skor för att komma ut genom dörren, ut på en grusväg som efter någon minut leder oss till en liten havsvik. han sätter sig på en klippa, klappar åt mig att jag ska sätta mig bredvid, ler och säger att jag måste frysa,
så han tar av sig sin kavaj och lägger den om mina axlar, fast den täcker nästan hela mig, och jag kan inte jaga bort känslan av att jag lever i en hollywoodfilm.
till slut kommer jag fram till att det är roligare att leva i en hollywoodfilm än att se på en, så jag lutar huvudet mot honom och suckar nöjt mot solnedgångens guldglittrande spegling i vattnet.
ibland är saker bara som de ska vara.

efter ett tag drar vi oss tillbaka mot huset och människorna, jag försvinner ut med någon gammal vän i några minuter, och när jag kommer tillbaka är han någon annan. han vill inte prata, kastar onda blickar mot några i andra sidan av rummet, och medan jag försöker muntra upp honom genom att dra honom mot dansgolvet drar han undan sin hand och går och sätter sig. jag försöker desperat förstå vad som hände med min perfekta kväll, men han skakar bara på huvudet och vägrar att ändra blicken mot något som skulle kunna likna guldglittrande speglingar i havet, och efter ett tag ger jag upp och går.
till slut får jag reda på att hans vänner har bråkat med någon annans vänner, och medan han ringer en taxi och stressar ut försöker d övertyga mig om att det är okej, att han kommer följa med mig hem till slut, bara vi kan ta taxin härifrån, och jag följer efter, ut till vägen, där taxin redan har kommit, där alla redan sitter utan honom, som står utanför och tittar på mig. någon säger att taxin är full och att chauffören vägrar ta med en till. jag blundar och får honom, taxin, vägen och allt annat att försvinna, kvar är bara jag och något som liknar guldglitter i havet.
när jag slår upp ögonlocken igen står han nära, bönfallande med ögonen, säger att han kan ringa en till taxi, att han kan vänta där med mig.
min gamla vän kommer ut ur huset och ser mot mig, och jag slänger bort honom och allt annat, säger att han lika gärna kan åka, jag stannar ett tag till.
han skakar på huvudet men jag orkar inte bry mig, vänder mig om och säger att vi hörs sen eller liknande, förbannandes honom på insidan,
och som alltid åker han.

klockan är närmare fem, och jag har just stupat i säng när telefonen ringer. han sitter på trappan till sitt hyreshus och gör några misslyckade försök till att charma bort timmarna som har passerat. när han frågar om han får komma över säger jag att jag att jag tror att dörren är låst och att ingen har lust att släppa in honom. han säger att han kan klättra upp för stuprännan om det behövs, han har sett att det finns en bredvid mitt fönster.
jag säger att det nog inte är någon idé.
sedan lägger jag på,
tänker att ibland är det roligare att se på en hollywoodfilm än att vara med i en.