think i'm gonna pass out, think i'll just lay down right here, someone turn the light out, i'll cover myself with a jacket

och jag slår upp ögonen, sätter klockan på snooze och vaknar upp en och en halv timma senare. slänger på mig något och bryr mig inte om att luggen har lagt sig i mjuka vågor över hjässan, packar en väska,
på gymmet fastnar jag med blicken i väggen,
koncentrerad,
och med jämna mellanrum vänder jag ögonen ner till pulsklockan.
jo, hjärtat slår fortfarande.
jag är ofta osäker.

solen tillåter mig att lämna kappan och jag ber om att inte behöva vända den efter vinden en gång till, för det är sådan jag är,
jag är min egen bästa vän,
och det är det enda det handlar om.
åker upp, får lovord för min senaste uppsats,
'en fröjd att läsa',
och jag svarar att det var bra.

och ibland ser jag skylten utanför någon psykiatrisk institution, och jag undrar alltid om det hade gjort någon skillnad,
om det verkligen är så enkelt,
om alla de där generna kanske inte spelar någon roll,
kanske kan deras ord på något sätt ta med sig en sax på väg in i min hjärna och klippa bort alla de där delarna,
klippa alla kedjor och bojor som låser fast allt det där jag aldrig kunde uttrycka,
det låter alltid så litet,
har ännu inte hittat orden för att förstå.

istället för psykiatrisk institution köper jag nya skor,
flörtar med expediten som ber mig stanna kvar medan han tar det där telefonsamtalet,
jag ler för mig själv och läser om vilka klubbar som händer den här helgen,
innan han lägger på och firar av att han ser fram emot min återkomst i eftermiddag,
jag ler på vägen ut.

på vägen hem,
på bron över kanalen,
känner jag någons ögon,
tar bort mina från ipoden och ser den andra (tredje, fjärde?)
är inte säker på om han ser mig, kan inte se genom hans svarta glasögon,
men jo, jag är säker,
det känns.
jag låtsas att jag inte ser,
och fortsätter,
han går förbi,
och sedan är han borta.

borta,
precis som mig,
och jag vet inte om jag vill bli hittad,
och jag vet inte om jag vill klippa av kedjor och bojor.