jag har skuggat dig i kylan en hel dag, för att lämna tillbaks, den undanflykt som jag stal

och jag tillbringar en vecka med att frukta att springa på honom, tar genvägar, omvägar, gömmer mig när någon som liknar honom kommer in på jobbet,
och det verkar fungera,
för jag tror att han har åkt tillbaka nu,
och han fick inte tillfälle att sticka ner mig en enda gång.

och jag tillbringar en vecka med att drömma om honom,
om saker som aldrig hände och de saker som gjorde det,
och jag tänker ibland att vi levde en saga,
en film,
alla de där vackra stunderna,
de får mig att sjunka ner på golvet, dödar mig långsamt,
för innan trodde jag inte på dem,
men nu är jag rädd för att de aldrig kommer tillbaka.

för ingen kan riktigt stryka den där envisa hårslingan bakom mitt öra så som han,
det är aldrig riktigt lika lugnande när någon annan lägger armen om min midja,
ingen lyckas någonsin väcka den där glimten i mina ögon så som han,
kyssarna spelar ingen roll när de inte är från hans läppar,
fingrarna som trevar neråt,
väcker ingen eld i mitt bröst.

ingen kan få min mage att vändas ut och in på samma sätt,
ingen kan ge mig en käftsmäll bara genom att spegla allt det jag gör,
nej, ingen kan spegla allt det jag gör som han kan,
ingen kan trycka ihop mina lungor,
ingen kan slita ut mitt hjärta och lämna det hängandes från min kropp,
synligt,
ingen kan förstöra mig som han kan.

och nu har han åkt hem,
och han fick inte en enda chans till att sticka ner mig.

jag önskar att han hade fått det.