cause heaven sends and heaven takes, crashing cars in his brain, keep him tied up to a dream, and only she can set him free

och han, den där andra (tredje fjärde?),
jag tycker mig se i hans ögon att det börjar gå utför,
han ler inte riktigt på samma sätt,
säger inte riktigt samma saker,
har inte riktigt kvar den där glimten i ögat,
och trots att han kanske bara har en dålig vecka,
så känns det på något sätt som om jag har en till söndrig relation att slänga på min redan för stora hög.

och du,
det är ju inte så,
jag menar, du är ju...
jag vet inte.
du gör mig lite glad,
och det här skulle kunna växa,
det tror jag säkert,

men det är svårt,
svårt eftersom vi inte riktigt vet vart vi har varandra,
för att ingen av oss riktigt vågar säga allt det där vi har indikerat så länge,
svårt på grund av att jag stänger av ibland,
och svårt för att jag såg dig hålla någon annans hand på stan en gång för länge sedan nu,
men ändå.

svårt för att jag inte vet hur jag skulle bete mig om han, den första, kom tillbaka,
men framför allt,
svårt därför att jag inte riktigt vågar tro på att vi skulle klara av varandra,

framför allt,
svårt därför att jag inte riktigt vågar tro på att du skulle klara av mig.
och verkligen,
svårt därför att jag inte riktigt vågar tro på att jag skulle våga lita på dig,
den här gången.

så jag fortsätter att binda fast dig och mig, oss, vid en dröm.
binder fast oss i en ballong,
färdig att flyga bort, mot skyarna,
för att sedan spricka,
och försvinna spårlöst.

men ändå,
ändå kan jag inte riktigt släppa snöret,
inte riktigt knyta loss dig från den där drömmen.