and i'm sorry for whatever i did to make you leave, but last night they had to carry me home

och jag ser honom där borta,
han ser rufsig, trött ut,
och han ser på mig,
och sedan vänder jag bort.

och hjärnan har redan börjat bearbeta alla möjliga scenarion,
vad som kan hända, vad jag ska säga, hur jag ska blinka, hur jag ska skratta,
och sedan plötsligt,
åh, den där tröttheten,
det bara sköljer över mig,
och jag orkar inte.

så jag vänder mig bort, förlorar mig i annat, kastar inga blickar och inga inviter,
orkar inte.
och jag vänder mig inte ens om för att se om han tittar,
men jag kan känna det i ryggen.

och jag orkar inte,
för vad är meningen?
vad skulle det tjäna till,
när allt vi kan få är en natt av allt,
och en morgon fylld av samveten?
för vi har aldrig varit vänner,
och jag vill inte vara hans vän.

så jag orkar inte,
och när jag vänder mig om efter femton minuter,
då är han inte kvar.
och jag begraver mig i allt annat,
för jag orkar inte.