after carefully studying our calcium-nourished bones, they'll find enclosed our hearts of stone

och jag faller ihop i sängar,
sängar som nog hade varit mindre tomma om jag hade rest mig upp och gått,
för åh, det ekar så högt inuti nu,
alla de där orden, om och om igen,
de studsar mot tomma väggar av muskler, ben och skinn,
och ekandet låter ju så högt,
och ändå är det bara jag som hör det.

och den där tomheten,
det äter upp mig inifrån,
har gjort det i så många år nu,
och det påminner så mycket om det där innan,
det där som fortfarande pågår,
det där som jag håller inne,
för även om det fortfarande lurar i varje ord som yttras,
så har min kropp lärt sig att dividera, multiplicera,
silar bort allting,
och kvar finns bara någon tanke,
och den blir till ännu mer tomhet sedan.

och den gör att jag inte ens kan bli rädd,
minns bara något avlägset minne,
min rädsla är nu motsvarande min uppfattning om att jag borde bli rädd,
och jag borde bli det nu, för jag påminner så mycket,
jag är likadan,
jag svor att jag aldrig skulle bli det,
men jag ser samma ögon,
samma likgiltighet,
varje gång jag ser in i spegeln,
den där tomheten.

den gör att jag knappt ens reagerar på när jag hör att han kanske flyttar tillbaka till sommaren,
den gör att jag kan slå ner blicken och låtsas se på kanalen när den andra går förbi med någon annan än mig bredvid,
hindrar mig från att verkligen ta in vad som händer,
trots att jag kan känna hans blick bränna i min panna.

för åh, den där tomheten,
den är likgiltighet,
den är ett förlorat hopp,
den är jag,
medveten om att allting just så här,
och den är ord som ekar,
som ekar,
det finns ingenting som du kan göra åt det här nu.
det är enklare så här.
den är djävulen på min axel,
den är pretend to live, be scared of love, and then let go.

den är att släppa taget,
och den är annorlunda än vad jag trodde.