she goes left and you stay right

och han tar mina händer, de är fortfarande iskalla, trots en kvart i vantar inomhus, de har varit det i två veckor nu. och han frågar om jag verkligen borde vara där, är jag säker på att det bara är en förkylning?
jag ler svagt tillbaka, viskar att jag inte vet,
men visst vet jag.

och jag går i motsatt riktning, hemåt, ramlar in i en vagn, genomlider resan hem och kollapsar i soffan med en kopp grönt te och tre apelsiner, vitaminerna kallar mitt namn,
trots att jag vet att jag egentligen borde äta någonting med energivärden.
men kollapsar i soffan, upptäcker att clueless går i repris och frossar mig igenom ett avsnitt minnen från nittiotalet,
försöker att inte trycka halsen för hårt emot kudden för att skona mandlarna.

tar mig in i badrummet, varmt vatten strilar ner på blåvit hud, de sade att jag såg hålögd ut,
varmt vatten.
somnar, låter timmarna flyta iväg, och när jag vaknar får jag i mig lite mat,
plockar fram datorn,
och visst, självklart är han där.
han frågar hur jag mår, frågar vad som är fel, försöker muntra upp,
och jag funderar på att be om ursäkt för att jag alltid är så kort, men orkar inte,
skriver ord som speglar en verklighet som inte finns,
fyndiga svar och kvicka repliker,
låter honom se lite av flickan han föll för en gång,
men jag tror aldrig att jag kommer kunna spela henne lika bra igen, inte efter den där dagen han såg mig för första gången och log på det där sättet,
som om allt passade perfekt.

och efter en halvtimme säger jag att jag måste gå,
skjuter undan allt det där jag inte kan tänka på längre,
drar filten om mig igen,

undrar hur det är meningen att jag ska kunna sova inatt?