och jag ligger och vältrar mig i trötthet när telefonen ringer,
just det, en födelsedag idag, jag kommer väl?
funderar på hur jag ska ta mig ur det här, kom undanflykter, men för en gångs skull är de slut.
så det är in i dusch, in i stuprör och blus, in i skinnstövlar,
ut genom dörren.
ett tag senare är det in genom en annan dörr,
kram, hej, ja det var länge sedan nu, absolut, alldeles för länge sedan,
jag ljuger ihop små artiga meningar och leenden, till och med kramar, försöker verka intresserad,
för jag är verkligen
så
trött.
och det är blickar hit och dit,
försöker släta över det faktum att mina gamla vänner verkar ha fastnat i någon rutin,
försöker verkligen släta över det faktum att jag har fastnat i mig själv,
dricker en till hobbymartini och känner hur det hela går mig åt huvudet nu,
alltihop.
och när de andra kommer igång, då reser jag mig äntligen,
säger något som faktiskt är sant, att jag inte mår så bra,
och efter att till slut ha tagit mig ut ur huset är jag ensam på asfalten igen.
och jag tycker om det.
det är bara jag, asfalten och månen.
och jag genvägar omvägar hemåt,
stänger min dörr bakom mig igen, kryper ur skinnstövlar, stuprör, blus,
kryper upp i soffan,
och ingenting har gjort någon skillnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag har blivit precis tvärtom: måstemåste ha sällskap, gör vad som helt för att inte vara ensam.
jag är som jenny men förstår, och håller med i det du säger.
om inte sällskapet är valt kan det kvitta... som den gamla utnötta frasen 'hellre ensam utan sällskap än ensam i fyllda rum'.
ja, jag antar det. och jenny, jag är sådan i perioder, mycket korta perioder, de där perioderna när jag har för mycket tankar för att ta itu med dem. det är enklare att låta dem vila när man har något annat att fylla huvudet med.
men det är sant, jag har alltid hellre varit ensam med mig själv än ensam med andra. som barn blev jag rätt ofta trött på mina lekkamrater, låste in mig på toaletten i en timme med en kalle anka i stället.
jag har alltid varit mitt eget hem på något sätt.
Jag har också varit sådan, men sen jag gjorde slut med M blev jag manisk: måste vara med folk hela tiden. Blir helgalen av att vara ensam och själv, vilket funkar halvbra på söndagar.
Skicka en kommentar