en rädsla för ett ingenting

och jag ler på riktigt när hans ansiktsuttryck lägger mjuka bandage över mina sår,
mjuka bandage som är uppvärmda av varma ord och blickar.
ja, han får mig att le på riktigt, sådana där leenden som inte går att stoppa,
sådana där leenden som jag inte har lett på så länge.
för länge.

och vi står och pratar om ingenting och allting i en halvtimme,
eller var det en livstid?
och han har en glugg mellan tänderna, den syns bara om man kisar,
men jag ser,
jag ser.
och jag undrar om han ser,
ser han?

och jag undrar om han kan tänka sig allt det där som inte syns utanpå,
ser han den där kärleken som inte är kärlek längre,
den där pojken som till slut blev man nog att lämna den där flickan som aldrig kunde få demonerna från förr och nu att stanna kvar under sängen?
jag undrar om han kan känna av blodsmaken i min mun, sårskorporna på mina knän,
för det spelar ingen roll hur länge jag har legat på golvet,
för svärtan i mina ögon försvinner alltid när han ser in i dem.

och jag undrar om han kan känna av all den där rädslan,
hoppet som jag inte behöver kväva i hjärtat,
för jag är så smärtsamt medveten om att det bara är skådespeleri,
att jag blir någon annan när jag träffar honom,
den där personen som jag alltid blir, hon som de alltid faller för,
hon med ögon, läppar, hår,
skratt som klingar och ögon som utmanar med glimtar av silver,
hon med den raka ryggen,

och det enda som är sig samma,
är att hon aldrig vänder sig om när hon går.

och jag är så smärtsamt medveten om att hur mycket det där än är jag på något sätt,
och hur mycket den där flickan älskas,
så klarar jag bara av att spela henne i ett par timmar,
innan natten, molnen, regnet, solen,
innan morgonen kommer,

innan allting är som förut.

för han som får mig att le på riktigt,
han är ny,

men jag är fortfarande den där flickan med för många demoner under sängen.